Ur en mardröm

Så tog han av henne kläderna.  

Det var lite som att skala en apelsin, tyckte han.

En bit i taget, och man är inte färdig för än allting är av.

Fast skillnaden var väl kanske, att apelsiner inte skriker.

Hon hade slutat skrika nu.

Alldeles tyst i blicken, och bröstkorgen knyckte och krängde

av de våldsamma, utnötta snyftningarna.

Hon var vacker, tyckte han.

Det var en vacker kropp, tyckte han.

- Du är vackrare än allt

Tänkte han när han vräkte sig över henne med alla sina stinkande begär.

Ett bedövat skrik

Den smutsiga handflatan tryckte mot läpparna.

Ett bedövat skrik innan akten fullbordades.

Hon var ju så vacker, tyckte han.

Mannen knäppte sina byxor. Fyra knappar, fjärde hålet i livremmen

och någonstans inuti henne vaknade någonting.

Någonting brännande, stickande, hatande, äcklande rusade uppåt genom bröstkorgen

och när hon kräktes fick hon för ett ögonblick glömma vem hon var och vart hon var.

Ett offer.

En svaghet.

Ett blottande och hånande och stympande av allt det man lärt sig gömma undan

som människa bland människor.

Åh, hur blickarna skulle skära och tälja.

Han är ännu snuvig av upphetsningen.

Hon är ännu och för alltid snuvig av gråt.

Han hjälper henne på med kläderna igen.

Hon låter sig hjälpas.

Innan han är färdig -

Precis innan han är färdig, 

lyfter han sakta handen

och stryker med handens utsida hennes kind.

Den bränner och sticker och hatar och äcklar så väldigt

att hon länge därefter känner beröringens vidriga efterdyningar när hon blundar

Rytmen

Vibrerar i allt

Och tusen gånger i mitt liv

Har jag älskat med den förste och den fjärde

I varje takt

Solen ruttnar som ett djur

På andra sidan av den här marken

Och allt som en gång var möjligt

Sitter fastkedjat i våra halsar//

Spänner.

Trycker.

Bränner//

Plågan i mig

Är allt det som ruttnar

Kring kedjorna i våra halsar.

Och mörkret som faller över mig nu

Är värt mer

Än allt det blanka i världen//

När två skrovliga tårar söker sig neråt längs stupet med vana

Och allt är över

Efter flämtande ursinne.

Men inget mörker

Som någonsin skulle kunna sjunka över mig

Vore värt mer

Än att se solen ruttna som ett djur - Med dig.

Att låta två tårar söka sig neråt längs stupet - Med dig.

Att vakna varje slocknande morgon - Med dig.

Att tampas med livet, och allt det jävliga - Med dig.

En dag ska kedjorna släppa

Och allt det som en gång var möjligt

Regna över oss.

Då inget längre ruttnar

Ska vi driva genom tiden

Med allt det underbara

Djupt rotat i våra blickar.

Rytmen vibrerar i allt//

Men ingenstans

Vibrerar den

Som den vibrerar

I dig.

En morgon som den här

I en rödvitsjaskig tornado etsar sig morgonen fast på hinnorna

och genom ångan från andetagen ser man frosten spegla fotsulorna

som lyfter och landar som långhalsade gamar.

Det ligger något rått över ytorna.

Någon har knäckt ett ägg som sakta sipprar in i världens alla porer.

Stationerna spyr ut tågen i en dimma av förskräcklig noggrannhet,

och som uppstoppade djur skjuter konstruktionerna i höjden och glor med blinda ögon.

Allt är lugnt,

men i mig sjuder en misstro

så stark att jag fortfarande rycker till vid varje krampaktiga anhalt:

hur har vi låtit oss vänjas med ögonen rakt ner i det frusna?

Inte ens en blinkning får störa världens enorma ensamhet

som tyst, tyst river och klöser någonstans under alla lager.

Ingenting får störa den enorma ensamhet

som tyst, tyst river och klöser någonstans inom oss alla, en morgon som den här.

Omöjligt slut

Detta måste säkerligen vara slutet.

När rummet har svullnat upp till en vidrig böld,
och luften stinker av tomhet.

Hör hur ytorna gråter sig stilla

När någon spänner kanvasduken över världsramen,

Levererar den ena penselstöten efter den andra

Och gestikulerar fram en lydig tillvaro.

Detta måste säkerligen vara slutet.

När bara minnet av fotspåren följer mig hem

Över bitter betong,

Som bultar hårt och skriker hårt och

Gråter hårt åt mina fotsulor att ”jag” är omöjlig.

Men det är först när den bittra, pulserande gråten

Strålar upp i mig, som jag förstår

Att ”jag” är ett omöjligt slut

Att allt är ett omöjligt slut

Under piskan

Över marken

Men ändå utan en roll att en dag få spela ut

Utan ett ansikte att hata

För allt det som smärtar utan gråt,

Allt det som slår utan nävar

För allt det som hatas

med ett leende.

Så när epilogen griper efter seglen

Och vi griper efter orden

Inser jag det omöjliga slutet

Som håller oss med feberdrömmar och banklån

Ångest och börsras

Och spretande vilsna fingrar krökta i kramp över bilrattens vassa cirklar

Innan det omöjliga slutet plötsligt blir möjligt

I en kaskad av blixtljus och den första, men sista, ärliga utandningen.

Troféer

Dessa kvinnor:

Solen spänner sig vulgärt över sammetshimlen

sandstrandens vulva

drar smärtsamt sig samman

inför den allmänna förgripelsen

och livet skelar dumt över hur skickligt människan har vants

vid kaminens röda järn-anatomi

alltmedan...

Dessa kvinnor

är troféer för de män

som finner ekot innuti

liksom sällsamt eggande.

är troféer för de män

som ockrar ihjäl blickarna

slocknar

liksom i ultrarapid//

rörelsen byts omärkligt ut mot förlamningen

som sluter inne doften av lik.

Nu stinker blott kallpratet av sörjan;

hjärtat

det tusende

prydligt förvanskat

i ett uttorkat eldorado

där man amputerar dödsångesten

med en slinka och ett järn

och en paradisisk batalj

men den andre jäveln i sig

På dansgolvet

i rökrutan

på vardagsrumsparketten

hur annars ska man stå ut med torkan?

en sexa whiskey

och allt florerar i en underbar konvulsion

i mungiporna

på hela. jävla.

kosmos.

Ang. den franska- industriella- och den amerikanska revolutionen.

...Den främsta slutsatsen jag kan och vill dra utifrån dessa tre revolutioner är att de tillsammans banade väg för vår tids djupa förankring i det kapitalistiska systemet. Den franska revolutionen gav bourgeoisien ett för hela samhället vådligt tolkningsföreträde vad gäller statsmakt, nationalekonomi och lagstiftning. Den industriella revolutionen beredde bourgeoisien med medel och verktyg att centralisera egendomsförhållanden på sätt som var och är precis lika skadliga som de som rådde under den feodala medeltiden. Den amerikanska revolutionen, och likaledes det amerikanska inbördeskriget, beredde kapitalismen med ett hårdnackat näste, ett mecka. De tre revolutionernas bittra återbäring gestaltas av en individualistisk princip som kom att tillfredsställa blott toppskiktets klassintresse vilket tillförde ekonomiska incitament av idépolitisk natur åt varje sakpolitisk fråga. Borgerskapet kullkastade en härskarklass, men upphöjde som paradoxal följd sig själva till despoter över samhällslekamens nya såriga utväxt, proletariatet. Detta varken var eller är ett för borgarklassen medvetet förtryck. Det är blott en nedärvd verklighetsuppfattning, och en nedvärd bild av kapitalet som högsta övergripande prioritet och frälsare. Kapitalismen är ett maskineri av gnisslande mekanik, stånkande motorik och av svart rök bolmande fyrtorn svepandes sitt källarkalla lysrörsljus över land och hav på jakt efter berg att bryta, efter skog att förverka, efter liv att förbruka...

Nu skulle planerna realiseras, den lumpna lögnen införlivas. Det luktade klor och kallsvett då han tryckte sig emot stengolvet. Hörde du? Det låter som om kyrkoklockorna ringer till bröllop. Kvasten sopar rent från all rörelse och geist i den rekangulära kvarn som skiljer de dömdas bås åt. Batongen glimmar, och dunsar mjukt och ledigt emot portvaktens lår. Andetag, andetagen. De andas så ofelbart, de dödsdömda. Lavetten hägrar som den fixerade, tillrättavisande försummelsens enda motstycke. Vad gör man inte för ett kok stryk, när smällarna är det enda som förnimmer om en dynamisk tillvaro? Vem är det som gifter sig? Är det kommendören på sektor fyra? Nä fan, han har permission ikväll. Det är oräkneliga britsvändningar och en oundviklig, erkänd despotism som viger sig med varje signifikativ bräcklighet i partituret. Bryter huvudet av noterna och spelar på en falsk kvint över vemodets sockel. Sorl, en obegriplig sörja.

Ett ändlöst tingeltangel av ränder och solkatter. Löser upp dimman, och blottar hornen på den best, som envisas med att dra ut på själamordet. Länkarna glimmar i natten, och det utstämplade födelseattestet kastar en skugga över den lealösa bringan, det slocknade hjärtat, som ännu tycks finna tröst i sin egen prekära situation. Livet är oantastligt när det buras in. Ty man försvarar domslutet med tänder och klor, man försvarar rätten att förvägra sin nästa rätt. Den fördolda autokratins dogm, och mantrat som följer därefter, tycks beskriva hämnden

som en offentlig njutning, och en betryggande institutionaliseringsmetodik. Han har lämnat ett testamente av blod, svett och tårar på stengolvet. Den sista återbäringen sipprar ut emellan kvadraternas skiljelinjer, och strängarna brister i stråkens ohartsade angrepp. En sista antydan till förtröstan glimmar förbi i grämelsen, innan det polisiella högmodet kör näven rakt ner i halsgropen.

Avlad att dö, förpassad till ett liv i underkastelse. Underrättad om att det enda han någonsin förväntas tillskansa sig, är sin egen fribiljett till döden.

Att få dö

Nu bryter jag mot stillsamheten

som katalogiserat

Arkiverat!

min beslutsamhet

och min målmedvetna ångest

Nu!

River jag upp illusionen

och konsekvensen smakar av krut och högmod

Nu!

Bränner jag mina teser på ställningstagandets altare

och tvingar mig själv in i den underbara tystnaden

Äntligen fri! Fri, från det metalliska surr

som kräks i kör över mig varje natt

bryter mot vanföreställningen

att kaoset skulle vara oönskat

slår mig oundgänglig inför lidandet

tar farväl av horhusen som tornat upp sig

över min plånbok

liksom fången krossar tankarna mot cellens kub

hoppfullt vägandes det statiska livet emot klockans rytm

skall också jag finna tröst

i den enda frihet som kvarstår

friheten att få dö.

Brev till revolutionen

Garden är nere

och jag förlöser urskuldande min trolöshet

emot oändligheten

i hopp om eko//

rymdorgasmer i mitt öra

att gallra fram ur sorlet av dementier

som rycker kryckorna från den vanförde

För att se efter

om mirakel även |drabbar!| de förrådda

Faller som en lucifer

de blåslagna benen viker sig som kuvert

Nåd!

Tårar upprätthåller våldsmonopolet

Nåd!

Fingrar kröks kring likgiltigheten

Nåd! Nåd! Nå-å-åd!

men jag är för upptagen

med mitt evangeliska bedrägeri

för att höra hur Hon kvider

förtränger, minutiöst,

formlösheten i min metamorfos

Blundar

Sparkar hårt

Så, säg det!

vad är ett liv utan undergivelse?

blott ett prydligt suicid

Så, hejda mig!

Innan det är för sent

Innan hatet

tar över

där viljan en gång tog vid

Raseri

Raseri

Känner

Att jag likväl kunde ha dött igår

med sörjiga ögonlock

flottiga hårtestar dansandes över skulten

i smältdegeln

med antiseptiska banaliteter på läpparna

att rena denna amorterade tiderymd//

med en sliten gammal banjo

att ackompanjera raseriet

som skymtas i stroboskopljusets frenesi

i illa utmejslade portioner

med en long island fastväxt vid underläppen

florerar raseriet

ramlar

famlar förtvivlat fram över dansgolvet

växelmynten rasslar som kedjor i fickan

ångesten perforeras

andas in vid bardisken

där raseriet förstulet böjer fakticiteter

efter behag//

från taket dinglar förödmjukelsen förpliktigat

dess opersonlighet sätter världen i trans

på propert vis!

anstiftar tomma anklagelser

kletar skam med läppstift

målar skuld med skrävel

känner

att jag kan dö idag

för att äntligen kunna ge raseriet

ett egalt uttryck

i sitt vanställda anlete

Gränsen går här, ty jag har bestämt så!

Ett poem om ungdom

Livsgnistan i din bukvrängning

Det är!

den där bittert ljumma livsgnistan

som får mig att jubla

över din normativa upprorsetik

Ty även om du sitter fastkilad i rännstenen

och jag står böjd över ditt obotliga konvalescentklot

Viskar Edera bävande regurgitationer

och entropiska rosslingar

om en plåga

under vilken stilepokerna rämnar

Lämnar!

ett håglöst anarkomönster

För vår samtid att decimera

För Han att demonstrativt knäppa upp kavajen

fläka ut den flottiga bringan

och låta höra ett smackande

Smattrande!

"gränsen går här, ty jag har bestämt så!"

du bemöter med cynisk precision:

"Vad får det lov att vara?",

Presenterar dina sönderskurna handleder,

Förtiger tragiken i din normativa upprorsetik

Och ler förbittrat.

Bluffen är synad

Han knäpper kavajen

någon annan får ta din oskuld inatt

En dödsdömd introvert lots över havet mot tomheten.

Skoluppgift från 2:an. Inser nu att jag har våldfört mig på mitt eget språk det senaste.

Tanken slår mig att jag har gått en litterär död till mötes,

förutan dramer eller romantiska eskapader.

Jag har helt enkelt återgått till (g)råheten. Dessa epoker!

Rampfeber

Vederbörliga exempel bör statueras för att möjliggöra en rättvis diskussion kring fenomenet nervositet, och hur det bör tacklas av oss dödliga celebritetsaspiranter. Huvudsakligen bör ju ett så kallat ”performance”, eller en ”show” präglas av en fullständig dedikering från artisteriets sida att totalt hålla masken, och kleta på ett så beskedligt och konformistiskt anlete som möjligt, för att dupera massorna att man lider en avsaknad utav några som helst mänskliga kvalitéer (eller skavanker!). I vår tid åligger det tydligtvis kulturen att låta sig hunsas utav industrin, och den globala marknaden. Likaledes tvingas den så kallade ”nöjeskulturen” skräda sina ord, för att bredda målgruppen (och profiten!). Detta är alltså det klimat som de som eftersöker celebritetsstatus månne förbereda sig för! Hur skall då dessa unga kandidater ta sig till, för att stålsätta sig mot den bävan som hela världens uppmärksamhet innebär? Hur ska de kväva rädslan? Unga har mycket att leva upp till, vilket således inger en gripande rädsla för att göra fel, att misslyckas och fördömas till skamvrån, att skymfas för sin medelmåttighet. Enligt ålderdomlig asiatisk kampsports-sed är det otroligt viktigt att lära konsten att sluka omvärldens spe, och omvandla rädslan för glåpord till ett ännu slagkraftigare s.k ”performance”. Hur man ”performar”, och hur din omgivning uppfattar ditt ”performance”, har en direkt relation till nervositets/rädslenivån i din kropp! Observera att ”performance” inte enbart innefattar iscensatta framträdanden, utan ävenledes vardagliga sociala sammanhang; man måste prestera till max, över allt! Ponera följande utomordentligt illustrativa exempel: Du spatserar alldeles lugnt och försynt över en planka, händigt utplacerad på ett platt parti av jordytan... Det låter enkelt, eller hur? Kontemplera nu att plankan, likt den värsta vidskepelse, tog luft och svävade 30 meter upp i luften! Precis samma planka, ehuru omöjlig att sådär koögt och försynt spatsera på, inte sant? Detta är ett intressant fenomen, som man inom de högaktade psykologiska vetenskapsfalangerna titulerar plankeffekten. Till en början dristade man sig att kalla detta fenomen för planksyndromet, vilket självfallet är en fullständigt felaktig benämning, då detta är något som alla människor, på grund av diverse torftiga faktorer, lider utav! Nyssnämnda faktorer är sammanfattningsvis: Rädslan för ett ogynnsamt utfall (i föregående fall, en säker död!), bristen på självtillit (Jag kan inte gå på plankan!), och risken att ej bekräftas som medlem i gruppen (föreställ er att plankexemplet utgjorde den slutgiltiga inträdesriten i den där tuffa livsstilsgruppen Du vill tillhöra; oj, oj, oj!). Detta skede i människokroppen - som även, utav experter, benämns situationsångest - kan självfallet förklaras på mer vetenskapliga grunder: Det som försiggår är att kroppen försätts i ett instinktivt läge när vi känner oss hotade. En sorts alarmberedskap. Hjärtat pumpar fortare, och syredisponeringen prioriterar hjärnan, och våra största muskler. Det hela är helt enkelt en förberedelse för strid! Ett utmärkt sätt att betrakta socialt umgänge, och officiella framträdanden; som en strid alltså! Speciellt i det sociala klimat vi ser idag. I stil med sistnämnda faktualitet, kan jag här och nu konstatera att det är en total missuppfattning att man för att dämpa nervositeten bör föreställa sig publiken som naken. Vad man istället bör föreställa sig är hur man utdelar en – rent hypotetisk – välförtjänad smocka till var och en utav de där lymlarna i publiken (tänker du att de är, i alla fall!). Detta är mitt slutgiltiga råd, till de som bestämt sig för att tampas med, eller härda ut rädslan. Ty idag måste du vara en slagskämpe för att mäkta konkurrera på den hårda sociala marknaden!

Preludium

- - Har du hört talas om Gogol?

- - Gogol? Är inte det en siffra?

- - Nej, ne-e-ej! Nikolai! Bokstäver! Bokstäver, kamrat!

Boris Sarkarov, högboren myndighetsman i övre medelåldern, hade just slagit sig ned med stil och finess på det lumpna sätet i den om möjligt än lumpnare tågkupén på väg mot Moskva innerstad, när en randig, i det närmaste vimmelkantig yngling ställt denna inledande fråga, med ett sällsamt uttryck av nyfikenhet i sitt utslätade anlete.

- - Vadå för bokstäver, menar Ni? Snälla, stör mig inte, jag har viktiga ärenden att kontemplera! Replikerade Sarkarov, med kategorisk bitterhet.

Utanför kupéfönstret for livet förbi i blixtrande diabilder.

- - (ynglingen) Jag ser då alltid till att ha både näsan och kappan med mig, alltid! Jag försvarar dem med mitt liv! Ty hur skulle världen se ut, om hederligt folk som du och jag icke höll ordning på varken sina näsor, eller kappor! En välskapt näsa, eller en välfodrad kappa skulle kunna ödelägga ett helt liv, i fel händer!

Ynglingen trummade fingerspetsarna mot varandra, rytmiskt och metodiskt. Han såg med flackande blick, än på livet i blixtrande diabilder utanför kupéfönstret, än på herr Sarkarov. Yngligens blickar besvarades inte. Boris Sarkarov menade allvar.

- - (Sarkarov) Jag inser att ni söker förirra mig med Ert futuristiska rövarspråk, men jag är icke intresserad. Jag är Förste Översekreterare vid en välaktad myndighet, och jag är icke intresserad! Således klöv Boris samtalet. Han var expert på att klyva samtal.

- - Nåväl…! Ynglingen kastade in handduken. Men kom ihåg vad jag har sagt, håll ordning på din näsa, och din kappa!

Ynglingen gav sig iväg mot någon annan kupé, att höra sig för i. Men märk väl; Inte med svansen mellan benen! Boris Sarkarov uppmärksammade detta. Han uppskattade ståndaktiga män, som sin ståndaktighet till trots visste vilka strider som var värda att ta, och vilka som inte var det. Boris begrundade inte denna palaver ytterligare. Det var ett valpaktigt anförande, följt av ett knivskarpt och bestämt hugg.

||||||||

The English year

Tja, mina kära vänner!

Sedan en tid tillbaka har jag befunnit mig i någon sorts torka. Jag får ingenting skrivet, jag är för tillfreds med min tillvaro! Inget har jag att gräma mig över, således blir varken dikter eller noveller kläckta. Ty vem orkar skriva gladlynt, vem orkar serenadera sitt eget välmående?

Således tvingas jag ta till drastiska metoder för att stilla mina läsares törst (både de, och den, äro outsinlig(a)!). Alltså har jag bestämt mig för att publicera ett sjok engelska poem som författades vid 15 års ålder... Åh, denna vrängda tid av högar med vissnande löv och flyktig lägereldsromantik! Somliga av följande dikter finns redan översatta till lingua svecia här på bloggen (cha cha, bloggen!), men jag anser att de bör läsas på Engelska, om de överhuvudtaget bör läsas alls. Inget märkvärdigt, mina vänner! Blott kedjehus, kedjebrus, och tusen små, små nitar på en ännu mindre skinnjacka. Rasslar i min förmälda hjärtegrop!

I've been there all along

Reality of mind is nothing but a simple series of impulses
clashing together in the midst of ragin' thoughts
Nothing but a context, in wich there is no end, no past, no future, no self
No demanding silence
no painful, roarin' noise
no darkness, no light
no sky, no ground; no obstacles which I, in reality, can't seem to get around
Nothingness, where everything ceases to excist
only to excist again in an even greater evolutionary beginning
Where all the pieces of the puzzle add up
But they tell me that ain't real


Leaving all of that behind, you tend to feel lonely
Left for dead in lifes busy race
Hunted, ravaged, trespassing on foreign grounds
Like you somehow don't belong

Leaving all of that behind, stepping out into the sun
Going out to meet the world, crawlin' down a crooked highway
Poundin' on doors that never open, punched out by your own lifelesness

Leaving all of that behind, you realise that you've been there all along

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

No, Mr Postman

No, mr Postman. You pain will keep on
Dealing with the words of others will break every bone in your body
'til your facing the cold ground
You will writhe in pain 'til death embraces you
Is it getting hard to breath now? Is it getting hard to see now?
No, Mr Postman
No

|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Ablaze

Trying to communicate
Trying to communicate from this lower state
Lobbin' the words outwards
although they always, always seem to spin right back
Animating the dead never seemed so real.
Ricocheting, the words hit you, letter for letter, in the eyes
Poundin' every ounce of dignity out of you
'til you can no longer stand up straight
And as you turn back to where you once belonged
There stands he, the devil, laughing wearily at you before he sets the world ablaze

|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

The Inmate

You can go ahead and say that you don't need anyone

You can go ahead and say that it's all a matter of time

You can go ahead and jump, jump across this river

But I know that you'll sink sooner or later

'cause in the end the open sea will consume you

And you will lose your human form

Much like when the sky clears up after a storm

Much like the pheonix, out of the ashes will come; your reborn, idiotic self

You could try to leave, no one's gonna stop you

But you know in your heart that you'll always end up the same

Wretched, hated, misplaced.

Wretched from all the hard travellin'

Wretched from your speeding thoughts

Hated for your grief

Hated for your existance

Misplaced here on earth

Misplaced inside this jail

|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Strugglin

At the top of it all, fighting to stay alive, fighting to forget
Strugglin' with those kinds of words, that just always seem to hit you in the head

Lifeless, uselessly abnormal in a sense of hopelessness
flying high above mortality in her own little sphere
not knowing wether to hit the harder stuff or to just fall down
The masses stare up at her, but she cannot stare back
She will not, she can not stare back down
for one look in the eye of the peninsula will, always, show her the truth
The raw, naked truth. Unfaithful and selfish, unthoughtful and devious
That truth is, in a sense, its own
Primitive thoughts, unlogical matter, mutated, wanted, yet hated by everyone

at times the train passes
Slowin' down in the shadow of the approaching oblivion
Stops, steps off, steps on, sets trail again
Driven by the fear of not keeping on

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Letter (Min första engelska versform, mån tro?)

Fortune tellin lady, tell me what ya see
what's a-breakin, shakin, takin all my thoughts from me
I don't need my wisdom tapped, could you please hand em back

James's a-tellin me, arrived from Stone
That he's lookin for answers
'll hurt me plenty if I don't give him some...

Worn-out regards,
Your Unsighted Madman Savior

.PS. I'm all out of words, could you send me some? .DS.

|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

I know

You sit there

Saying, "I don't care"

You punch your eyes into mine

"I don't care"

Picking the flowers of my tomb

Pulling them up by the roots

Crushing them in your hand

As if they were nothing but flowers

But you know, that I know



Sure, I'll throw you the bone

But you'll have to figure out how to get back up by yourself

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Figure out why

You can not reach me
Or stress me with your hell
or figure out how
Figure out why
Why times passes and flicker in the motion of success
Falling from the trees of heavenly nectar, pushing for the greater good
it all seems so golden, now, you know. Looking back up at the stars i always seem to forget
Forget how it used to be, frightening. Frightening, unnatural, hacking away at my speeding plow
Thinking that it would all turn out okay, great. But you've got alot of nerve asking me a question like that.
Blown out by the storm, caught in the mist, backstabbed a hundred times by faith.
Burried in selfdulgance, sentenced to a life in prison for something that you have never done
That you have never done
Innocense becomes a way of expressing hate, knowing that it hurts no one but yourself. So when the blue-eyed maiden comes
to see you, too, try not to scare her too much. She might fall from grace and falter.

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Ain't that hard to conquer (personlig favorit)

I don't wanna play hard to catch
'cause you don't even see me that way
Tell me, just tell me what I'm supposed to do
To make you understand, to make you see it through your own eyes
That everything is standing right in front of you
Life itself, love, hate, grief, confusion and regret
The storm is ragin' outside and I can't open my door
Can't seem to let anyone in right now
But I'll change that somehow
The weather ain't that hard to conquer

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Heights

With that out'o my way, maybe I can focus now
With that out'o my way, maybe I can find myself now
With that out'o my way, maybe I can finally find peace
A serenity between me and the world
Slumbering below the hill
For I do not know if I will ever reach the top
The pinnacle of mankind
The pinnacle of me
The pinnacle of what I have not yet come to accept as life
For what is this said pinnacle?
What differs it from other altitudes?


I can not see in heights
Eyes forward, I tremble through this dark hallway
Sometimes inches, sometimes eternities away
From my doom
I do not see in heights
I shall face my doom, belonging to no one but myself
I shall face the light, as it prevails
Rays cutting my sillhouette apart
But I shall not let it break me
I shall hold my ground
And fight back
For I Will not see in heights

||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||

Always

I will still sit here
Strikin' shadows in the sounds
I will still sit here
Knowing that I'll never have my feet on the ground
For somewhere inside me, I feel a storm brewin'
Takin' me somewhere else
But it's not today, no
Nor will it be tomorrow that I disappear
Out of sight
Out of touch

I'll never have my feet on the ground
It is not the nature of my being
An I can only hope that the earth will accept me
For who I am
An cushion me where I lie
Apathetic
Face down

But I see

But I know


I'll still sit here

Always

||||||||||| THE END ||||||||||||

Föregående skrifter markerar, väl, någon sorts vändpunkt i mitt liv. Dessförinnan hade jag knappeligen på allvar tampats med ordjävlar (just precis!) på ett så... Liberalt vis. Jag anser dessa engelska dikter vara långt mer flytande och poetiska än mina tarvliga försök till poem på svenska, som oftast ter sig ryckiga som om de på något sätt utvecklat spasmer i mungiporna.

Utmätningens ouvertyr

Vad kan nu detta betyda...?

||||||||||||

Dessa |intelligenta|

Hyper-latenta!

Ligger på lur bakom TV-soffan

Redo att kasta sig över

Nästa revolutionsfluga

med linjalen i högsta hugg

(internationell humbug, inget att bry sig om!)

Far med den rättfärdiga osanning

som endast dödens änglar

kan komma undan med:

Alla ska vi dö någon gång

så varför inte

Vid gevärsmynningen?

Det är ju trots allt den

som betalar för vår av varumärken ornamenterade valfrihet

Glassyren!

Polityren!

Dressyren!

Är fullständigt!

(ogenomträngligt!)

Glasklar!

Det existerar |ingenting|

utanför vårt nitiskt förljugna imperium

Av siffervintrar och trendiga självmords-somrar

förvrängt

och de som envisas:

Existerar,

alla hänvisningar till trots!

Får drömma om sin primitiva frihet

En!

Generös!

Sekund!

Vid gevärsmynningen

Eller i evighet

som |assimilerad!| marionett

under vårt nitiskt förljugna imperium

i vår av varumärken |kastrerade!| valfrihet

Det existerar |Ingen-ting!|

utanför murarna

som stänger ute allt av äkta kärlek betingat

allt av äkta hat besvärjat

tills där kvarstår blott en tjusig sörja

punktlig i sitt utförande

enträgen i sin strävan

att ständigt

förbli

statisk!