Nu skulle planerna realiseras, den lumpna lögnen införlivas. Det luktade klor och kallsvett då han tryckte sig emot stengolvet. Hörde du? Det låter som om kyrkoklockorna ringer till bröllop. Kvasten sopar rent från all rörelse och geist i den rekangulära kvarn som skiljer de dömdas bås åt. Batongen glimmar, och dunsar mjukt och ledigt emot portvaktens lår. Andetag, andetagen. De andas så ofelbart, de dödsdömda. Lavetten hägrar som den fixerade, tillrättavisande försummelsens enda motstycke. Vad gör man inte för ett kok stryk, när smällarna är det enda som förnimmer om en dynamisk tillvaro? Vem är det som gifter sig? Är det kommendören på sektor fyra? Nä fan, han har permission ikväll. Det är oräkneliga britsvändningar och en oundviklig, erkänd despotism som viger sig med varje signifikativ bräcklighet i partituret. Bryter huvudet av noterna och spelar på en falsk kvint över vemodets sockel. Sorl, en obegriplig sörja.

Ett ändlöst tingeltangel av ränder och solkatter. Löser upp dimman, och blottar hornen på den best, som envisas med att dra ut på själamordet. Länkarna glimmar i natten, och det utstämplade födelseattestet kastar en skugga över den lealösa bringan, det slocknade hjärtat, som ännu tycks finna tröst i sin egen prekära situation. Livet är oantastligt när det buras in. Ty man försvarar domslutet med tänder och klor, man försvarar rätten att förvägra sin nästa rätt. Den fördolda autokratins dogm, och mantrat som följer därefter, tycks beskriva hämnden

som en offentlig njutning, och en betryggande institutionaliseringsmetodik. Han har lämnat ett testamente av blod, svett och tårar på stengolvet. Den sista återbäringen sipprar ut emellan kvadraternas skiljelinjer, och strängarna brister i stråkens ohartsade angrepp. En sista antydan till förtröstan glimmar förbi i grämelsen, innan det polisiella högmodet kör näven rakt ner i halsgropen.

Avlad att dö, förpassad till ett liv i underkastelse. Underrättad om att det enda han någonsin förväntas tillskansa sig, är sin egen fribiljett till döden.