Detta är första delen i ett skolarbete (Svenska B) ämnat att utreda ditten och datten gällande rysk litteratur. Någon slags hyllning eller eloge, som skyggar undan för verklig kreativitet, och livnär sig på skamlöst stulna motiv och formuleringar.
Jag ber er, ha överseende med de otaliga grammatiska slarvfel som befläckar min text. Petitesser! Troligtvis är jag för lat för att någonsin ägna mig åt sånt trams. Ja, att inte skriva fel alltså!
Kainét & Abeliós!
Det var inte utan möda som jag tog mig till teaterrepetitionerna den här dagen. Vädret var rent ut sagt förskräckligt dåligt: ett tungt regn låg över Petrograd, och någon (förslagsvis den lymmelaktiga lille mannen Apollon som hyrde logi i min lägenhet) hade rent fräckt och på obegripligt sätt berövat mitt paraply dess tyg, så där bara var nakna stålarmar kvar. Genomblöt och purken gled jag så in genom entrén. Där satt likt alltid Toropetskaja och hamrade i ilfart på skrivmaskinen med vänster hand, medan hon med högern tog emot samtal efter samtal. Hon klämde fast luren mellan huvudet och axeln och vinkade rutinmässigt åt mig när jag hängt av mig rocken och hatten. Jag svepte med blicken över hatthyllan för att på så sätt se om någon i ledningen behagat uppenbara sig inför dagens repetitioner – något jag blivit mycket skicklig på under min tid på teaterlokalen – och nog låg spektaklet Ivan Ivanovitjs hatt där belåtet. Han var en jäkel till karl, teaterchefen som alla hatade att beundra.
Skådespelare sprang kors och tvärs – och hänsynslöst – i korridoren där jag gick och fick ducka, för trippande ballerinor och svulstiga operaherrar som citerade repliker ur Mefistofele, som skulle visas på teatern samtidigt som min piéce. En av dem, av den tjocka modellen, viftade med knytnäven och förbannade allt jäkelskap för Margaretas lidande för att sedan försvinna in i ett av omklädningsrummen, och precis innan dörren for igen bakom honom skymtades en märklig tavla föreställande en röd djävul som cyklade runt på vad som såg ut att vara Nevskij prospekt.
Således kom jag äntligen fram till slutet på korridoren och svängde upp dörren till själva teaterlokalen, där skådespelarna hade börjat värma upp lite smått. Den yngste av skådespelarna, Semjonov, som har tilldelats huvudrollen i min uppsättning, var i färd med en märklig uppvärmningsmanöver: Han vevade med armarna och stampade i golvet samtidigt som han frustade som något sorts kreatur. När han fick syn på mig sken han upp och ropade
- God förmiddag! Vad kul att se er, Herr Sarkarov! Var frukosten behaglig? Jag ser verkligen fram emot repetitionerna idag! Äntligen scen fem, inte sant? Den är för härlig, min favorit!
Jag log, nickade tacksamt åt grabben, och slog mig ner på en stol vid sidan av scenen. Det var ingen idé för mig att ta någon initiativ och försöka leda repetitionerna idag, eftersom Ivan Ivanovitj behagat infinna sig. Han talade redan högt med producenten om sina personliga favoriter gällande franska viner, och hur mycket han älskade att sitta på sin förnäma innerstadsvåningsbalkong och läsa Boccaccio. Producenten nickade inställsamt och skjöt vid precis rätt tillfällen in: ”Preci-i-is! Ni vet just hur klass ska smaka!” med accent på "Ni" och "ska".
Själva teatersalen var inte av den utsökta och påkostade sorten. Den saknade till exempel både balkonger och sammetsöverdrag till sittplatserna. De bakre bänkraderna var heller inte upphöjda, så om någon stackare råkat få sin plats bakom en bjässe, eller för den delen någon kokett dam med utomordentligt stort hår, fick de byta till sig en bättre plats eller helt enkelt gå hem igen. Därför avsattes alltid 10 minuter till ”omorganisering” innan själva föreställningarna, och det löste sig för det mesta utan bråk eller tjiv. Lokalen tycktes mörk, hur många lampor man än tände, ty både taket, väggarna, golvet, draperiet och bänkarna var alltihop svartmålat.
Producenten var tvungen att avlägsna sig i anledning av något brådskande ärende, vilket lämnade Ivanovitj ensam och lysten efter att plåga någon ny stackare med sina dräpande anföranden, lämpligtvis mig.
- Men Sarkarov, inte såg jag när du kom in! Du är för tystlåten av dig! Goddag, goddag! Skrattade han och vinkade åt mig att slå mig ned bredvid honom.
- Nåja, nåja! Jag var så benägen att traska mig hit idag för att njuta av kreativiteten och skådespeleriet! Jag anser mig själv litet av en finsmakare när det gäller kultur ser ni, Lev Sarkarov, och jag är mycket kräsen!
Ivan armbågade mig i sidan och frustade av skratt, så att spottet yrde i hela lokalen. ”Odrägliga gris!” tänkte jag.
Ivanovitj drog fram sin näsbuk och torkade vant bort salivet från sina manchesterbyxor och reste sig upp.
- Se så, se så! Han lät höra två rappa handklappningar för att få allas uppmärksamhet. Alle man av scen! Annusjka, du är inte med i den här scenen, schas med dig! Du med Bomyznij! Sätt igång, scen fem! Han fyrade av ytterligare några handklappningar.
Scen fem bestod i en dramatisk och känslosam återförening man och hustru emellan. Det var första scenen efter middagspausen (man har nämligen låtit hyra in en förträfflig spansk kock vid namn Martinez som tillagar högst delikata korvar åt de besökare som betalat två rubel extra) och när draperierna drogs åt sidan uppenbarades den stackars änkan (tror publiken i alla fall!) Anastasja Bulgakov på kökssoffan med ett inramat foto av sonen Michail (Semjonov), som rent fräckt gett sig ut i krig; så nu satt stackars Anastasja där alldeles ensam i den lilla lägenheten i Kiev. Ty även hennes make Afanasij hade lämnat henne för att återuppleva havet (som ung hade han seglat runt halva världen och tampats med pirater och andra odågor, vilket gör hans längtan tillbaka begriplig, vem trängtar väl inte efter sådana äventyrligheter?).
Anastasja hade för si sådär två månader sedan fått besked från den sovjetiska marinkåren att de fiskat upp en livlös krabat från en grundad skuta, som med all sannolikhet var just Anastasjas andra hälft. Det skulle dock i denna scen - nummer fem - visa sig att maken inte alls var avliden utan just ilandstigen och ivrig att få återse sin hustru.
Någonstans bakom kulisserna hördes en dörr som for upp och smälldes igen. Anastasja såg upp och kved
- Men vad tar ni er till?! Varför knackar ni inte som anständigt folk?
Tunga steg hördes och köksdörren slogs upp av en skäggig och kraftigt byggd gammal karl med en pipa i mungipan, som vid åsynen av sin hustru slog ut med armarna och tjöt:
- Ana, min Ana!
Anastasja tog ett litet glädjeskutt och tjöt även hon till, så förenades de båda i en oändlig omfamning när Ivan Ivanovitj plötsligt röt:
- Bryt! Men för satan, bryt! Vad tar ni er till? Det här går för bövelen inte, vart är känslan? Vart är skådespeleriet?!
Han pekade med hela handen mot maken – sjöfararen:
- Vad är det för fjanteri du håller på med? Du har vart borta i flera år, din neslige strut! Sätt fötterna i marken ordentligt, säger jag! En gång till från början!
Så spelades scenen åter upp, men redan vid första dörrsmällen avbröt Ivanovitj igen
- Valde du kanske att blankt strunta i mina goda råd? Hit med träskor, karln är ju knappt man nog att gå så det låter ordentligt. Vi behöver träskor här!
Martinez som för tillfället inte hade några korvar att steka skjöt iväg mot omklädningsrummet efter ett par träskor.
- Stora ska dom vara! Hojtade den hemkomne sjöfararen
Snart var den raske spanjoren tillbaka med ett par lagom stora träskor åt Afanasij, vilka denne stoppade sina potatisliknande tår i.
- Klampa nu ordentligt! Sade Ivan och hötte med pekfingret.
Så spelades scenen för tredje gången, och nu stampade Afanasij så fasligt i golvet när han gick att man kunde tro att någon vilding skjöt med pistol i lokalen. Ivanovitj log brett och klappade upphetsat med händerna. När maken skulle ropa sin älskades namn bröt Ivan än en gång.
- Men för guds skull, kamrat! Du måste ju visa upp dig för publiken innan du tilltalar henne! Man skulle kunna tro att du är ny här, Bomnyzij! (vilket var skådespelarens verkliga namn)
Så spelades scenen för fjärde gången. Bomnyzij stampade i golvet så golvplanket nästan sprack, och när han väl kom in i köket gick han en runda längs kanten av scenen och gjorde till slut en utdragen piruette för att alla skulle få ta del av hela hans uppenbarelse. Ivan kunde inte sitta still utan vaggade av och an i ren förtjusning.
- Ja! Ja!
När scenen så var slutförd gav Ivanovitj en mäktig applåd åt skådespelet och skrattade så att spottet än en gång yrde i salen.
- Fantastiskt bra! Precis vad doktorn ordinerade!
Under tiden hade jag slumrat till i min stol, i väntan på att det hela skulle vara över. Även om jag verkligen inte tyckte om hur Ivan formade Min piéce, som Jag skrivit, var det ingen idé att te sig avig mot teaterchefen. Plötsligt stack den unge Semjonov fram sitt huvud från bakom soffan i Anastasja Bulgakovs kök, och blinkade finurligt åt mig, för att sedan glida tillbaka in bakom möbeln igen, med ett hemlighetsfullt litet leende på läpparna. Jag ska tala om för er, käre läsare, att det var här det hela började! Från och med denna förvirrande lilla företeelse blev det bara värre och värre! Men mer om det senare, min vän! Varken Ivan, som försökte trycka fast en liten pincené över näsroten, eller någon av de andra i auditoriumet eller på scenen verkade märka av Semjonovs fuffens. Jag smög iväg till en sittplats där jag kunde se in bakom kökssoffan, men till min stora förbryllelse var där nu helt tomt, trots att jag hållt ett noggrant öga i fall att Semjonov skulle försöka smita tillbaka ut bakom scenen.
Allt medan jag distraherats av vad som inte kunde vara annat än en hallucination, hade Ivanovitj avancerat sin repitionsdiktatur. Med sin sällsynt bombastiska bas, och ömsom med pekfingrar, ömsom med hela händer, dirigerade nu Ivan skådespelarna i vad han kallade sin berömda teori i skådespeleri. Eftersom aktörerna och aktriserna alla var en del av föreställningen, skulle alla självfallet få känna på varje scen, även om de nödvändigtvis inte var med i dem alla. Följaktligen hade ytterligare 5 par träskor hämtats in (även dem av den förtjusande spanjoren Martinez), och nu smattrade Semjonov, Bomnyzij och de andra resterande skådespelarna runt på scenen, slog då och då ut med armarna och brummade ”Ana, min Ana!” och stundom snurrade de runt i eleganta piruetter. Vid det här laget hade jag helt bortförklarat Semjonovs lilla rackartyg som en synvilla, en helt vanlig fata morgana. Att han nu dansade runt som ingenting på scenen stärkte bara min misstro till sakens förankring i verkligheten. Trots att auditoriet saknade fönster kunde man känna på sig att tiden hade flugit sin väg, och Ivan avbröt sig helt sonika i sitt anförande efter att ha sneglat på sitt fickur och basunerade
- Nu får det vara nog! Ciao bella! (notera gärna den lustiga och felaktiga användning av ordet bella, då församlingen han talade till bestod till största del av män!)
Det blev genast tumultartat när skådespelarna tog av sig sina teateranleten till plats för sina mindre graciösa vardagsminer. Damerna tjöt likt alltid i sopran om klänningar, parfym och andra essentiella skönhetsattiraljer, och herrarna knäppte upp kavajerna och samtalade högtidligt om politik och krogrundor.
Semjonov kilade fram till mig mellan bänkraderna, enbart för att skaka hand och lämna över ett litet pappersark. Utan ett ord störtade han sedan ut ur salen. Pappersarket visade sig vara ett brev, adresserat till L. Sarkarov (alltså jag!) och därpå kunde läsas:
Bäste Herr Lev Antonovitj Sarkarov!
Vi har, av en minimal fågel som med all säkerhet aldrig ljuger, informerats om att det ligger i Er beskaffenhet att vara något sånär gästvänlig! Ni ombes således att ej neka denne unge man tillträde till eran boning, eljest åtföljs er nekan av allvarliga konsekvenser! Vi ber er även att inhandla en vinflaska av sorten Kainét! Ett vin av sorten Abeliós godtages även.
Vi önskar er en trevlig vistelse i vår regi!
Ödmjuka hälsningar
Korovjev & Behemot
Jag blev alldeles röd i ansiktet, och tog mig för pannan i ren förbryllelse. Vad i hela friden kunde nu det här betyda? Jo, käre läsare, det ska ni nog bli viss om i sinom tid! Således tog jag mig ut ur teatern och begav mig hemmåt, mot min våning på Sadovajagatan, hela tiden grubblandes på de märkliga slutorden ”Vi önskar er en trevlig vistelse i vår regi!”. Regnet hade avtagit, och givit plats åt solen att skina över det somriga Petrograd, som liksom sken tillbaka i all sin färggladda ståtlighet. Liksom en utsvulten hemlös som just lagt vantarna på en liten munsbit gick jag och kastade misstänksamma blickar omkring mig, vad kunde menas med ”I vår regi!”? Jag korsade över Nevskij Prospekt, där minnet av min gamle vän Goljadkin som här tappat fattningen och trott sig sett sin dubbelgångare gladde mig och fick mig på andra tankar. I vinojparken satt två gamla gatumusikanter med fingrarna dansandes över varsin balalajka. Här bestämde jag mig för att slå mig ner, och kanske röka en pipa, till tonerna av korobelnikij, katjusha, eller något annat behagligt. Sonika tog jag upp pipa och tobak ur rockfickan, drog en tändsticka mot sidan av min snidade tändstickask, och drog några djupa bloss. De gamla musikanterna klämde i med sina spruckna basar och sjöng varchavjanka:
Men vi ska stolt och starkt resa
Arbetarklassens fana
I folkens kamp och strid
Vi friheten kan ana!
Så plötsligt tömdes parken på allt levande sånär som på de gamla trubadurerna, och fram växte Semjonov, liksom ur marken mellan gatumusikanterna som fortsatte spela på sina balalajkor, och hans tenor dånade som åskan. Den skakade marken, och fick alla fönster att slamra när de kom till refrängen:
Mot den blodiga striden
Helig och rätt
Frammåt, kamrat, frammåt!
För arbetarens rätt!
Semjonovs ögon brann, han växte till det dubbla på höjden, och hans stämma skar i mina öron. Jag tappade pipan i gräset, som fattade eld, slog händerna mot öronen och skrek i ren förtvivlan och skräck. Den nu så fasansfulle Semjonov böjde sig över mig och ryckte av mig min hatt, och i hans hand började den genast röra på sig. Bandet runt hatten virade ut sig i en svans, och snart höll Semjonov en svart katt i handen, som fräste och kastade sig med ett vigt språng upp på mitt huvud där den klöste tre blodiga streck på vardera kind, för att sedan susa ner på marken och bort mot någon skum gränd. Jag tog mod till mig, trotsade mina svaga knän och rusade så fort jag kunde över trädallén i vinojparken, men var gång jag vände blicken bakåt tycktes jag bara ha sprunigt på stället, ty där stod fortfarande Semjonov böjd över mig, med ett helvetiskt ansiktsuttryck, och fingrarna krökta som klor, stelnad i en skräckinjagande gestikulering. Ännu vrålade balalajkorna med obarmhärtig och onaturlig styrka, och i ett träd satt en korp med en trumpet, som grät förtvivlat i oktav stämma till varchavjanka, som nu smyckades med helt nya verser utav Semjonovs tordön till tenor.
I vidriga kaskader
Vrålar Orfeus ut sitt vredesmod
Döden lurar i Kaukasien
Där tusen tenorer stämmer upp i jämmersång!
Jag grät. Som jag grät! ”Snälla ni!” kved jag. ”Snälla, låt mig leva! Det är allt jag ber om! Jag ska köpa vinet, jag svär! Kainét! Abeliós!”. Så, lika plötsligt som det hade börjat, dog den ylande trumpetens toner ut, balalajkorna tystnade och Semjonov försvann ner i den avgrund han uppenbarat sig ur. Kvar satt spelmännen, som kisade förskräckt på mina blodiga kinder, och mina urgråtna ögon. Jag sprang.
Upp för trappan, fortare! Jag tog två, ibland tre steg påväg upp mot min våning. Kärringen Annusjka på våningen under mig stack ursinnit ut sitt huvud och ropade tjurigt efter mig att jag skulle springa tystare, men fan ta henne! ...Tänkte jag bara. Om hon bara visste vad jag varit med om några minuter tidigare i vinojparken! Jag slet upp dörren till min lägenhet, vilket skrämde Apollon när han satt och drack sitt eftermiddagskaffe till den grad att han spillde över bordsduken, som till råga på allt visade sig vara klädseln till mitt ack så nakna paraply!
Han stirrade ursinnit på mig och pep:
- Du har ofredat mig, och jag kräver en utförlig förklaring! Genast!
- Håll tyst! Han kan höra! Viskade jag till svar, och märkte först efteråt hur galet det lät.
- Nej, du! Här sitter man och försöker njuta av en välförtjänad café au lait, så rusar du in som en bistucken buffel och... Ja, nästan får mitt stackars hjärta att haverera!
Apollon hade ärvt en förmögenhet av sin far, men var så snål att han vägrade annat än att dela en sliten våning med mig här på sadovajagatan, och jag ska tala om för er att han faktiskt alltid är sådär högdragen och småsint! Förstår ni nu att jag inte har det lätt?
- Kila genast ner till affären och se efter om dom har något vin av sorten Kainét! Abeliós går också bra! Skynda på då! Annars vräker jag dig, din lymmel!
Apollon stålsatte sig, men gav lika kvickt upp, suckade och gick bort till dörren får att sätta på sig sina förnäma utetofflor och sin vita, rödfodrade mantel (jag skämdes hemskt var gång vi var i sällskap utomhus). Medan han var ute i det ärende jag tillskrivit honom, satt jag i soffan och bet på naglarna. Satte på en kopp te, drog för gardinerna för alla fönstren, tände levande ljus, och bad för första gången på väldigt länge till Gud. Apollon återvände just när samovaren tjöt.
- Nå, fick du tag på vinet?
- Jo då, Antonovitj. Han hade nämligen för vana att kalla mig vid mitt fadersnamn. Båda vinen hade dom. En expidit sade att de hade väntat mig, och räckte bara över flaskorna. Jag behövde inte ens betala! Här drog han fram två vackra vinflaskor med förgyllda etiketter.
Jag hade aldrig sett på maken till vinflaskor, och det hade tydligen inte Apollon heller, då han verkade finna det svårt att lämna över de utsökt ornamenterade flaskorna till mig.
- Väntar Antonovitj besök? Kanske av den kvinnliga sorten? Flöjtade antonovitj med förtjusning medan han struttade fram mot ett fönster. Han höll upp gardinen för att se efter hur vädret artade sig, och just då flög en korp förbi och kraxade ”Tiden är inne!”.
Korpen greppade med sina klor om en liten försilvrad trumpet.
Strax därefter knackade det på dörren. Apollon, som tydligen inte förstod ett dugg, utan trodde att jag väntade besök av en dam, studsade flinande in på sitt rum och drog igen dörren bakom sig. Det knackade igen, lite mer bestämt. Jag övervägde nästan att ropa
”Det är ingen hemma här! Gå du din väg! Det finns ingen Sarkarov här inne!”. Den tredje knackingen besvarade jag med att äntligen öppna dörren. I trappuppgången stod Semjonov
- Hej! Hej Herr Sarkarov! Jo, du förstår, jag tänkte att vi kunde diskutera några scener i ditt drama! Jo, jag är ledsen över att jag kommer helt oanmäld såhär, men jag tycker verkligen att vi borde talas vid. Om du orkar kan vi väl repetera mina repliker också? Vill du inte det? Kvittrade Semjonov glatt
- Herre gud... Herre gud! Var allt jag kunde få fram.
- Men hur är det fatt? Förbarmade sig Semjonov. Har ni fått sorgliga besked? Har någon nära er avlidit? Säg nu, min vän!
- Å, ni vet nog... Muttrade jag lågmält
- Ursäkta, jag hörde inte riktigt. Hursa?
- Ingenting! Ingenting alls! Skyndade jag mig. Ty vem vet vad den här förbrytaren var i stånd till.
Jag erbjöd honom ett glas vin, och till min stora lättnad applåderade Semjonov glatt åt valet av vin, och proklamerade att Kainét var en av hans favoriter. Hela tiden darrade jag som ett asplöv i min rädsla, men förvirrades även något ofantligt av Semjonovs beteende. Kunde han vara schizofren? Stackaren kanske var psykiskt sjuk, vilket hade visat sig i ett allvarligare utbrott i vinojparken. Men hur skulle man då förklara brevet, och den trumpeterande korpen?
Han var helt enkelt en hypnotisör! En trollkonstnär! Kanske var det hela bara en banbrytande show, ett offentligt skämt! Jag var helt sonika tvungen att spela med. Jag slog upp två glas vin åt oss, och lät Semjonov föra ordet.
- Till saken då! Alltså, i sjätte scenen, där jag är mitt i stridens hetta, jag är ju marinsoldat... Kanske skulle jag skjuta på riktigt med geväret då? Lösa skott då, såklart. Jag skulle väl aldrig skjuta skarpt på teatern! Semjonov skrattade ljudligt.
Jag började redan bli gruvligt berusad, trots att jag bara smakat på vinet, och jag kände mig genast manad att fråga ut Semjonov om de förskräckliga plågor jag utsatts för.
- Hördu... Du var händelsevis inte i vinojparken tidigare idag? Sluddrade jag
- Nej, det var jag verkligen inte, hurså? Varför undrar ni?
I min berusning blev jag upprörd långt innan det var passligt, så jag röt
- Och hur fan förklarar du brevet, va? Brevet som du, din usling, rent fräckt prackade på mig. Din förbannade tratt! Och som du vrålade på min i parken! Och din överjävliga katt, som rev mina kinder! Jag pekade med ena handen mot mitt ansikte, och hötte kusligt med den andra åt Semjonov.
Semjonov blev alldeles tårögd, och sade med gråtmild röst:
- Å, min käre, käre Sarkarov! Nu förstår jag precis! De är blott rövare och banditer som förorsakat dig all denna smärta. De har uppenbarligen, klipska som de är, utgett sig för att vara mig, Vladimir Ivanovitj Semjonov! Skurkar är de bara, broder. Skurkar säger jag! Allt för att skada min aktning, mitt rykte! De försöker hålla mig från skådespeleriet, Lev Sarkarov! Mitt värv, mitt kall! Det är synd om oss, broder. Ack, hur sorgligt äro ej vårat öde!
Här reste sig Semjonov och omfamnade mig, storgråtandes. Jag kunde ingenting säga, vinet hade gjort mig likgiltig, och jag grät med den arma mannen. Vi grät tillsammans, två arma män!
- Du och jag, kamrat. Vi ska hålla ihop, de ska inte komma åt oss! De ska inte få förstöra våra liv något mer!
Vi grät, och drack ur både Kainét och Abeliós. Inte förens fram mot gryningen föll vi i förtvivlad sömn, sida vid sida i soffan.
När jag vaknade stod solen redan högt på himlen, det var förvisso mitt i sommaren, så klockan kunde vara lite vad som helst. Mitt på golvet, med armarna utsträckta och benen ihop, som en korsfäst, låg Semjonov. Först tänkte jag att han nog bara var utslagen av allt vin vi druckit, men det var kusligt hur stilla han låg. Semjonov var död. Just när jag kommit underfund med detta ack så sorgliga faktum, kom Apollon sömndrucken ut ur sitt rum. Han gick sakta genom rummet, klev över liket, och gick vidare ut mot köket. I dörröppningen vände han sig om med en viktig min och konstaterade
- Du är då kapabel till precis allt!
