Ryskt författarskap - Ett fängslande drama om förtryck och censur

Det är i trakterna kring Sankt Petersburg under början av 1800-talet som vi finner en ung Aleksandr Pusjkin(1799-1837), nyligen utexaminerad från tsarens (Aleksander I) lyceum, I full färd med att skapa sig ett namn i Rysslands litterära kretsar; något som i alla fall till en början tedde sig framgångsrikt. Man säger att Pusjkin formgav det för senare generationer av författare karaktäristiska språket inom den Ryska litteraturen. Ett folkligt språk, som bröt mot den klassiscism som varit utbredd under 1700-talet bland de som tilläts ägna sig åt författande – alltså societeten. Under denna tid av klassiscism präglades poemen, romanerna etc. utav en reaktionär syn på livet och skrivandet. Men här trädde då Pusjkin fram, som sitt arv och sin tid till trots författade långt mörkare och satiriska dikter än de som tidigare skrivits i landet. Han förblev i Sankt Petersburg, och agiterade tsarregimen med dikter som Ruslan och Ludmila och Rövarbröderna. På grund av sitt politiska engagemang inom socialistiska rörelser förvisades Pusjkin dessvärre från Sankt Petersburg. Under förvisningstiden reste Pujskin runt i Kaukasus och Krim, och till följd av resandet författades således två dikter som gjorde Pusjkin känd i hela det Ryska riket: Fången i Kaukasus och Springbrunnen i Bachtjisaraj. Tsarregimen, som såg tydligt hur lymmeln Pusjkin desperat muckade gräl, tvingade denne i exil till sin mors ägor långt norrut i Rysslands glesbydger, där han förblev i flera år. Han tilläts åter sluta sig till den kulturella fronten när Tsaren Nikolaj I förbarmade sig över honom, men vår hjälte stupade, lerig av tsarregimens spe och censur i en häftig pistolduell, skjuten av hustruns påstådde, hemlige äskare.

Anledningen till att denna unge agitator tillägnats ett sådant markant antal paragrafer i en uppsats ämnad att sträcka sig över nästan två århundraden, är att Pusjkin lade grunden för de stora författare som kommit att bli några av de mest omtalade författarna i modern litteraturhistoria. Pusjkin lade de första byggstenarna i det komplex som skulle växa till ”Världens största örfil mot den allmäna smaken!”.

Det är värt att ägna några rader åt Rysslands såväl litterära, som sociala historia. Det mest grundläggande och fundementala att notera är det faktum att det ryska folket i alla tider levt under någon form av förtryckande överhet. Innan och under medeltiden utgjordes denna överhet av det Mongoliska riket. Efter att ha frigjort sig från Mongolernas välde upprättades tsarismen i Ryssland, vilken inleddes med Ivan den förskräckliges regim. Tsarismen, som kan liknas vid ett kejsardöme, kom att förbli den enda regeringsformen fram till början av 1900-talet. Det ryska folket har alltså så länge som större civilisationer och imperier existerat i öst levt under gräsliga förhållanden.

Den mest avsevärda hörnstenen i hur den Ryska litteraturen har antagit den form som känns igen i 1800-talets Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov m.f är det mått av förvisningar, konfiskeringar av manus och censurering av allt för rättframma verk som förekommigt. Låt oss nu ta för givet att en förtryckarstat fordrar folkliga, eller inbördes partisaner. Dessa partisaner, motståndare till den etabliserade makten, har för avsikt att bestrida de moraliska felsteg i statens maktutövande, och den sociala misär som följer därefter. Denna förtryckarstat har dock upprättat en så pass rigorös makt att motståndarna inte har någon chans om de skulle ansätta ett direkt angrepp. Där har du en kort och objektiv beskrivning av den littärara kamp som dessa författare, Gogol, Tolstoj, Bulgakov, Pasternak etc var en part i. Författare som av Pusjkin beretts med ett slagkraftigt hantverk – ett folkligt språk och en berättarteknik som blandade drama, romantik och satir. Denna satir kunde dock ej bestå av klassiska karikatyrer, eller porträtteras i sammanhang som kan relateras till det som ska kritiseras. Bättre då, om satiren visar sig, i situationer som är rena motsägelsen till själva kritiken! I exempelvis Dostojevskijs Dubbelgångaren och Fattigt Folk målas myndigheter med nästan överdrivet tillmötesgående anleten, medan huvudkaraktärna, till synes helt på egen hand, försätter sig i fattigdom och misär. Så gott som alla ryska författare, verksamma under och efter 1800-talet, lät även sina karaktärer bete sig på de mest befängda sätt. Detta kan i vissa fall till och med liknas vid någon sorts medveten, tilltänkt pekoralitet. I exempelvis Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet spenderar huvudkaraktären flera månader på att in i minsta detalj planera hur han i förbifarten ska knuffa till en viss person på stan.

Att man gömde kritiken bakom skumma figurer och stundom övernaturliga fenomen tjänade böckerna väl, och ger dem en unikhet, och en mycket speciell ton, som man inte finner på särkilt många andra håll inom världslitteraturen. I rysk litteratur låter man nämligen ofta tre olika världar; fantasi, mytologi och verklighet, samspela och påverka varandra på finurliga sätt. Ett exempel är Bulgakovs Mästaren och Margarita, där djävulen själv stiger upp på jordsytan, i form av en tysk trollkonstnär vid namn Woland, åtföljd av bland annat en jättelik katt vid namn Behemot (stor best i Jobs bok – gamla testamentet) och rövar bort och institutionaliserar moskvabor på de mest bisarra sätt, vilket leder till oroligheter inom stadens kultur och politik. Det sägs även att dessa moskvabor är karikatyrer av medlemmar i det litterära (och ”proletära”) förbundet RAPP, som ständigt kritiserade Bulgakov för att vara antisovjet och vitgardist. Ännu ett exempel är den tidigare omnämnda Dubbelgångaren, i vilken huvudpersonen plågas av en man, påpricken lik han själv, som konspirerar mot honom. Man kan alltså säga att ryska författare utvidgade begreppet epos, och gav det ett mer samtida syfte.

Efter denna censurerade kamp under 1800-talet inträdde den tid som fordrade revolutionen och proletariets diktatur. Nämligen 1900-talet. Man var trött på arbetarnas och böndernas odrägliga förhållanden, och de sociala och ekonomiska klyftor mellan klasserna som här var enorma. Det namn som mest kännetecknar den här tiden, dock ej i skönlitterära kretsar, är Vladimir Iljitj Lenin. Liksom många andra ryska marxister/socialister var Lenin tvungen att bedriva sitt politiska engagemang utanför landets gränser, där han myntade den ideologi som sovjetunionen var tänkt baseras på; leninismen. Leninismen var och är en förgrening av kommunismen, och är vidare en sorts utveckling utav Marx och Engels teorier om klasssamhället och kapitalismen, och arbetarnas frigörelse genom revolution. Trots att Lenin författade sina manifest, ja, trots att hela det ryska socialdemokratiska partiet tvangs bedriva stora delar av sin verksamhet utanför Rysslands gränser, lyckades man genom inrikeskorrespondenter smuggla in tidsskrifter och dylikt för att sprida ordet om socialismen. Således spred sig tanken att arbetarklassen endast kunde befrias av egen kraft. De diffust poetiska och satiriska böckerna övergick i protest på öppen gata, och det var inte bara de intellektuella som ropade på socialreform, utan gemene man. I och med denna utfläkning av antistatlig protest gavs även de litterära språkrören nya planer att spela på. Majakovskij och Pasternak, som var verksamma som poeter, skrev ned precis vad de tyckte, i ursinnigt motstånd till tsarregimens förtryck. Under sina tonår kastades Majakovskij flera gånger i fängelse för sitt politiska engagemang, men efter att ha ”sonat sina brott” gick han med i Moskvas konstskola, där han blev bekant med medlemmar i Rysslands kulturella futuristiska rörelse. Här är det mycket viktigt att skilja på de Italienska fascistiska futuristerna och denna Ryska futurism. Det var i samband med futuristerna och manifestet en örfil åt den allmäna smaken som Majakovskij publicerade sina första dikter Natt, morgon, och den längre, mer bekanta Ett Moln i Byxor.

Det som skiljer det tidiga 1900-talets författare/poeter från Pusjkin och hans ”lärjungar” var alltså deras rättframhet, till föjd av den politiska medvetenhet som spridit sig i riket.

Som förklarats i de inledande raderna hade alltså Pusjkin banat väg för Dostojevskij, Tolstoj och Gogol, som i sin tur banat väg för Pasternak, Majakovskij och Lenin, som i sin tur banade väg för proletariets diktatur och arbetarnas befrielse, som i motsägelse till revolutionen hamnade i skymundan, bakom det skräckvälde som Stalin skapade. Man gjorde alltså revolution år 1917, och man störtade tsarregimen och de myndigheter som den myntat. Lenin, som varit förespråkare för revolutionen, och den som knutit det hela samman, avled dessvärre mycket tidigt efter tsarregimens fall, och mot Lenins vilja, genom fiffel och ren lögnaktighet, steg Stalin till makten, och all form av samhällskritik förbjöds. Det var här, kan man tänka sig, det hela föll. Efter att man mobiliserat sig för att störta den förtryckande tsarismen, gick den pelare som myntat retoriken, värderingarna och ideologien som burit upp revolutionen bort. Stalin ville regera över alla delar av samhället, och således tilläts kulturfronten enbart att vara verksamma i, och för partiet. De som vägrade få ord lagda i sin mun på det viset hade enbart en lång vistelse i Sibirien att glädja sig åt. Det är sorgligt, och ironiskt, att en revolution sprungen ur ett förtryck ledde till ett ännu större förtryck, ty under tsarregimens var man inte tvungen att sitta i hovet för att få kalla sig diktare. Man kan säga att den ryska kulturen tappade sitt fotfäste i folket i och med Stalins diktatur, då endast de förstatligade, och inom partiet författade verken tilläts. Detta kan exemplifieras i att att man tvingade Pasternak att avböja nobelpriset, att Stalin själv pekade ut Bulgakov som en fiende för sovjet, och att Babel arresterades och torterades. Just Babel noterade, några år innan det att han arresterades, att ”Jag håller på att bli mästare i en ny litterär genre, tystnades genre”. Stalin lyckades alltså, i sin strävan efter att kontrollera kulturen som om den vore vilken myndighet som helst, med att slå ut det författarskap som hyllat revolutionen, och proklamerat dess nödvändighet för det ryska folet.

Den ryska litteraturen är alltså ett direkt gensvar till den misär och det förtryck som folket i alla tider hade levt under. Ty likt adrenalin, som gör en tredubbelt stark i stridens hetta, närde den ryska tsarismens despotism en listig och dödlig ”litterär” orm vid sin barm.