Kapitalism

Chock – nyckeln till framgång

”Det är dags att sätta gränser, det är dags att säga ifrån. Det är dags att visa vem man är” Sjunger Björn Afzelius i mina högtalare; och tro fan det. Det är dags att ta sitt ansvar, det är dags att höja sin röst, I en värld där ansvaret faller på den lilla människan i kristider, medan historiens värsta terrorrister får bistånd på 700 miljarder att stoppa i egen ficka. Jag talar naturligtvis om finanskrisen som satt hela världen i skräck. Ja, man skulle nästan kunna säga att vissa delar av världen har varit i chock. Så vad har historien lärt oss om relationen mellan makt och chock?

Tyskland 1933; befolkningen är i djup depression och chock efter hyperinflationen sen första världskriget och börskraschen på Wall Street 1929. I sådana situationer tenderar man att ta orimliga beslut och tro på orimliga lovord. Adolf Hitler och NSDAP intar regeringshuset, andra världskriget bryter ut, och 70 miljoner liv stryker med (varav 40 miljoner var civila)

Chile 1973; landet styrs med järnhand av Augusto Pinochet och hans militärjunta, tiotusentals människor torteras och mördas. Den perfekta spelplanen för laissez faire-kapitalisten och ekonomiproffessorn (vid University of Chicago) Milton Friedman att testa sina idéer om en fri marknad som inte tyngs ner av onödiga saker som lag och moral. Pinochets våldförhärligande machoregering visste ju ingenting om varken börs, vinst eller kommers. Då Milton Friedman föreslog ett mycket förmånligt samarbete chicagouniversitet och Chile sinsemellan, kunde Augusto bara inte tacka nej. Och så lät man Chilenska utbytesstudenter utbildas på Chicagouniversitet I hur man praktiserar den rena kapitalismen. Dessa utbytesstudenter blev sedan de som styrde över ekonomipolitiken i Chile, och Milton hade själv direkt kontakt med Augusto Pinochet. Politiken som sedan fördes i Chile drev landets välfärd ner i avgrunden och kastade det i den onda cirkel där bubblan spricker och finanskriser rasar vart tionde år, medan Amerikanska koncerner kunde länsa den Sydamerikanska marknaden på alla dess tillgångar.

USA 11/9 2001; två kapade flygplan kraschar rakt in i World Trade Center, nästan 3000 människor dör i attacken. Folk runt om i hela världen chockas av bilderna på TV från paniken i New York. Bushadministrationen drog genast nytta av den rädsla som attackerna hade framkallat. Man drog inte bara igång ”kriget mot terrorismen”, utan såg även till att det blev ett i närmaste fullständigt vinstdrivande företag, en blomstrande ny industri som blåste nytt liv i den svajiga amerikanska ekonomin. Utan någon offentlig debatt, privatiserades många av statens mest ömtåliga centrala funktioner, såsom krigssjukvård och förhör av fångar, till insamling av information om oss alla. Statens funktion i Irakkriget är inte att administrera och hantera en grupp underleverantörer, utan snarare att bidra med startkapital, för att sedan stå som den största kunden av de nya varorna och tjänsterna. Jag kanske ska bre på med lite statistik? År 2003 tecknade den amerikanska staten 3512 avtal med företag inom säkerhetsbranschen; under följande tre år tecknades över 115 000 sådana avtal. Före 2001 var säkerhetsindustrin för ”inrikes säkerhet” en ekonomiskt obetydlig sektor, idag omsätter den 200 miljarder dollar om året. Det är väl klart att det måste ligga något mer bakom att man skickar hundratusentals soldater till andra sidan jordklotet utöver att bekämpa en gerillagrupp.

Efter att ha slagit det Irakiska samhället i bitar lades bistånds- och återuppbyggnadsarbetet i privatägda företags händer. Varför låta UNICEF bygga upp skolor, när t.ex Bechtel, ett av de största byggföretagen i USA, kan göra det? Varför låta FN skicka fredsbevarande styrkor när privata säkerhetsbolag som Blackwater letar nya kunder? Detta är vad som skett efter 2001, krig och katastrofer öppnar möjligheter för företag att tjäna miljarder. Det är något fundamentalt fel med att man tjänar enorma summor pengar på andras lidande. En produkt av den fria marknaden, konkurrens i krigsindustrin. Varhelst tjänster och varor behövs, handlar det bara om vem som tar minst betalt; varesig det gäller TV-apparater eller militärmakt. Laizzes-faire – låt gå, låt ske.

Hur så många kan acceptera ett sådant här system är för mig helt obegripligt. Vår tids kapitalister förtjänar nästan en applåd för att ha lyckats indoktrinera hela västvärldens befolkning att slava under deras styre. Att tro att vi någonsin haft ett val. Att blunda, medan de eliminerar allt ekonomiskt motstånd. Kapitalismen är inte av politisk natur, kapitalismen är en kortvarig, ekonomisk plan vars mål är att med alla medel möjliga göra stora pengar och samtidigt likvidera allt måtstånd. Kapitalismen är äcklig, vidrig, ohuman och ser bara till sina egna "behov", medan alla andra får kräla i skiten. Genom att skapa rädsla för arbetslöshet och en till synes tuff arbetsmarknad kan man hålla arbetarklassen där man vill ha dem, medan medelklassen får finna sig i konsumtionssamhället, där de lever på drömmen om att även de en dag kan bli miljonärer.

Med lagar som FRA och IPRED, som skyddar företag från folket istället för tvärt om, och det odemokratiska Lissabonfördraget, står snart EUs motsvarigheter till Goldman Sachs och Citigroup redo att ta oss med storm, och ge oss feberdrömmar om förmånliga försäkringsavtal och rikedom. Medan allmän sjukvård, kommunala skolor och allt det min generations farföräldrar kämpade för liksom rinner bort i jakten på profit.

Jag vägrar att leva i en värld där girigheten tillåts bryta ner en hel befolknings identitet, tills de står på sina bara knän. Jag vägrar leva i en värld där ekonomiskt intresse får stå över humanitet och solidaritet. Och vem är jag att visa dem min hals och be dom bita tills jag mister andan?

Men det dröjer väl inte många år innan rättvisan sätter trumfkorten i Kinas händer
Och då ska ni, såväl hästhandlare som häst, fan få se på annat
Vare sig ni förtjänar det eller ej