Raseri

Raseri

Känner

Att jag likväl kunde ha dött igår

med sörjiga ögonlock

flottiga hårtestar dansandes över skulten

i smältdegeln

med antiseptiska banaliteter på läpparna

att rena denna amorterade tiderymd//

med en sliten gammal banjo

att ackompanjera raseriet

som skymtas i stroboskopljusets frenesi

i illa utmejslade portioner

med en long island fastväxt vid underläppen

florerar raseriet

ramlar

famlar förtvivlat fram över dansgolvet

växelmynten rasslar som kedjor i fickan

ångesten perforeras

andas in vid bardisken

där raseriet förstulet böjer fakticiteter

efter behag//

från taket dinglar förödmjukelsen förpliktigat

dess opersonlighet sätter världen i trans

på propert vis!

anstiftar tomma anklagelser

kletar skam med läppstift

målar skuld med skrävel

känner

att jag kan dö idag

för att äntligen kunna ge raseriet

ett egalt uttryck

i sitt vanställda anlete