Gränsen går här, ty jag har bestämt så!

Ett poem om ungdom

Livsgnistan i din bukvrängning

Det är!

den där bittert ljumma livsgnistan

som får mig att jubla

över din normativa upprorsetik

Ty även om du sitter fastkilad i rännstenen

och jag står böjd över ditt obotliga konvalescentklot

Viskar Edera bävande regurgitationer

och entropiska rosslingar

om en plåga

under vilken stilepokerna rämnar

Lämnar!

ett håglöst anarkomönster

För vår samtid att decimera

För Han att demonstrativt knäppa upp kavajen

fläka ut den flottiga bringan

och låta höra ett smackande

Smattrande!

"gränsen går här, ty jag har bestämt så!"

du bemöter med cynisk precision:

"Vad får det lov att vara?",

Presenterar dina sönderskurna handleder,

Förtiger tragiken i din normativa upprorsetik

Och ler förbittrat.

Bluffen är synad

Han knäpper kavajen

någon annan får ta din oskuld inatt