Skoluppgift från 2:an. Inser nu att jag har våldfört mig på mitt eget språk det senaste.
Tanken slår mig att jag har gått en litterär död till mötes,
förutan dramer eller romantiska eskapader.
Jag har helt enkelt återgått till (g)råheten. Dessa epoker!
Rampfeber
Vederbörliga exempel bör statueras för att möjliggöra en rättvis diskussion kring fenomenet nervositet, och hur det bör tacklas av oss dödliga celebritetsaspiranter. Huvudsakligen bör ju ett så kallat ”performance”, eller en ”show” präglas av en fullständig dedikering från artisteriets sida att totalt hålla masken, och kleta på ett så beskedligt och konformistiskt anlete som möjligt, för att dupera massorna att man lider en avsaknad utav några som helst mänskliga kvalitéer (eller skavanker!). I vår tid åligger det tydligtvis kulturen att låta sig hunsas utav industrin, och den globala marknaden. Likaledes tvingas den så kallade ”nöjeskulturen” skräda sina ord, för att bredda målgruppen (och profiten!). Detta är alltså det klimat som de som eftersöker celebritetsstatus månne förbereda sig för! Hur skall då dessa unga kandidater ta sig till, för att stålsätta sig mot den bävan som hela världens uppmärksamhet innebär? Hur ska de kväva rädslan? Unga har mycket att leva upp till, vilket således inger en gripande rädsla för att göra fel, att misslyckas och fördömas till skamvrån, att skymfas för sin medelmåttighet. Enligt ålderdomlig asiatisk kampsports-sed är det otroligt viktigt att lära konsten att sluka omvärldens spe, och omvandla rädslan för glåpord till ett ännu slagkraftigare s.k ”performance”. Hur man ”performar”, och hur din omgivning uppfattar ditt ”performance”, har en direkt relation till nervositets/rädslenivån i din kropp! Observera att ”performance” inte enbart innefattar iscensatta framträdanden, utan ävenledes vardagliga sociala sammanhang; man måste prestera till max, över allt! Ponera följande utomordentligt illustrativa exempel: Du spatserar alldeles lugnt och försynt över en planka, händigt utplacerad på ett platt parti av jordytan... Det låter enkelt, eller hur? Kontemplera nu att plankan, likt den värsta vidskepelse, tog luft och svävade 30 meter upp i luften! Precis samma planka, ehuru omöjlig att sådär koögt och försynt spatsera på, inte sant? Detta är ett intressant fenomen, som man inom de högaktade psykologiska vetenskapsfalangerna titulerar plankeffekten. Till en början dristade man sig att kalla detta fenomen för planksyndromet, vilket självfallet är en fullständigt felaktig benämning, då detta är något som alla människor, på grund av diverse torftiga faktorer, lider utav! Nyssnämnda faktorer är sammanfattningsvis: Rädslan för ett ogynnsamt utfall (i föregående fall, en säker död!), bristen på självtillit (Jag kan inte gå på plankan!), och risken att ej bekräftas som medlem i gruppen (föreställ er att plankexemplet utgjorde den slutgiltiga inträdesriten i den där tuffa livsstilsgruppen Du vill tillhöra; oj, oj, oj!). Detta skede i människokroppen - som även, utav experter, benämns situationsångest - kan självfallet förklaras på mer vetenskapliga grunder: Det som försiggår är att kroppen försätts i ett instinktivt läge när vi känner oss hotade. En sorts alarmberedskap. Hjärtat pumpar fortare, och syredisponeringen prioriterar hjärnan, och våra största muskler. Det hela är helt enkelt en förberedelse för strid! Ett utmärkt sätt att betrakta socialt umgänge, och officiella framträdanden; som en strid alltså! Speciellt i det sociala klimat vi ser idag. I stil med sistnämnda faktualitet, kan jag här och nu konstatera att det är en total missuppfattning att man för att dämpa nervositeten bör föreställa sig publiken som naken. Vad man istället bör föreställa sig är hur man utdelar en – rent hypotetisk – välförtjänad smocka till var och en utav de där lymlarna i publiken (tänker du att de är, i alla fall!). Detta är mitt slutgiltiga råd, till de som bestämt sig för att tampas med, eller härda ut rädslan. Ty idag måste du vara en slagskämpe för att mäkta konkurrera på den hårda sociala marknaden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar