Vår tids Revolution 2.0

Det finns dom

Som lever i någon sorts dvala

Utanför murarna där man

Spikat upp köttstycken

För allmänhetens njutning

(Eller kanske njutningens allmänhet)

Och där man knutit små

Söta rosetter

På livlösa kroppar

Där blod och gyttja förenas

med oljan som hades spyr ut

Ur sitt ikoniska gap

I glödande tirader vrålar Orfeus ut sitt vredesmod

Döden lurar i Persien

där tusen tenorer stämmer upp i jämmersång

gud så vackert

Medan dom som kokar av vredens, och passionens mimik

Vägrar väckas

Ur sin apatiska levnadssituation

Och ärligt talat

Så hatar jag er

Era framavlade antagonister

Era förbannade jävla opportunister

Som glider fram på vattenytan

Jag hoppas fan att ni drunknar

När ni gömmer er

Bakom era revolutionära märken

Och skräpper med eran tillhörighet

Slår ni precis lika jävla hårt

Som polisen, och segregationen i miljonområden

Som nyliberalismen mot solidariteten

Men skillnaden ligger väl

I målmedvetenheten

Att eran ”manifestation”

Att era revolutionära märken

Skymmer sikten

Så ni snavar och snubblar över

Preskriberade teser och proklamationer

Förstår ni pekoralismen

I ert anförande?

Men var finner man verkligheten

När den berövats sin konsistens

Efter att nya generationer

Rövats bort och våldtagits i skogsbrynet

Av det nya imperiet

Som sprider sig likt en löpeld

Och firar sin senaste erövring

Med ännu en

Och jublande skottsalvor

med hylsor av renaste guld

Förstår dom vidrigheten

I sitt lögnaktiga anförande?

Ty vad begriper vi

Som sliter, och river vår hud

För att ge plats åt ett tjockare lager

Av påklistrade reklamuniformer

Som rationaliserar kulturen

Som systematiserar kulturen

Och som speglar det nya herrefolket,

Den nya makten

Som egentligen bara fodrat kopplet

Så att vi inte ska få blodiga skavsår

När vi flitigt slavar i den så kallade ”friheten”

Där vi bara mäts efter vem som hoppar högst

Där vi bara kan hävda oss i våra bedrifter

Som helst ska vara så maskerat misantropiska

Som möjlig

Å’ mitt i den fantastiska ”friheten”

Profiterar man på vår ångest, våra rädslor

På vår totala identitetskris

Vår frihet är att blidkas

Vår rättighet, att tvingas tillbaka

Tillbaka in i förlegade stereotyper

Som om du

Bara vill ha bekräftelse

På att det var värt att spendera

En hel timme framför spegeln imorse

Och som om jag

Bara vill hävda min maskulinitet

I svordomar och manhaftiga kvinnoerövringar

Det är ett utstuderat, men ofrivilligt självbedrägeri

Och jag spyr över mig själv

Varje gång jag nickar inställsamt

Åt nån kommentar om

Hur jävla snygg hon var

i dom där nya kläderna

Eller hur jävla ful hon var utan smink

Som om det är allt

Hon reducerats till;

Kött

Och när jag ser hur ensamheten, och utsattheten skuggar hennes ögon

Hur varje uns av integritet och frihet metodiskt utplånas

Hur kletig maskara stelnar till ett järngaller för hennes iris

Förebrår jag mig själv

För att jag inte varje dag, varje timme, varje minut

Står med hacka och spett, vid foten av detta groteska fängelse

av oerhörda proportioner, och river det, sten för sten

Om denna totala förringelse av mänskligt värde

Inte avtar

Snart

Så vill jag inte leva längre

Ty den sätter mig i en förtryckarroll

Som jag inte vill fylla

Det är Vi

Som lever i någon sorts dvala

Varför

Blir det aldrig

Vår ånyo?

Varför bär isen än?

Låt det då ske!

Låt smältvattensfloden redogöra för sin styrka!

Låt den rusa fram mellan karga, gråa berg

Väldiga katedraler av skam och tystnad

Och rena våra själar

Låt den riva upp tid och rum

Ett våldsamt utbrott i vår renodlade stiltje

Låt den ta Orfeus, och all de andra med sig

Alla de utslitna, sargade marionettdockorna

Tiden är inne

För dem att vila

Det är inte i den fabricerade kärleken

Eller den politiska likgiltigheten

Eller i den marknadsanpassade ungdomskulturens schizofreni

Utan i folkets misstro till överheten

Som jag vet lurar någonstans i oss alla

Och i förkastelsen av den varumärkta och falska identiteten

Som vi finner vår tids revolution