Dynornas herrar

Aleksandr Sarkarov måste ha somnat, och helt glömt vart det var han tidigare styrde kosan. Det är inte helt osannolikt, mina vänner! För det är inte en vanlig man som denna dag fann sig sovandes på mage i ökensanden. Nu kanske ni, som har huvudet på skaft, undrar hur det kan komma sig att en sådan respektabel man som herr S. på ett så skamligt sätt lyckats somna pladask på magen, och till råga på allt i den välkänt varma öknen? Huruvida era funderingar, som äro av mycket hög akademisk kvalitét om jag får säga det själv, kommer få ett säkerställt svar är helt och hållet upp till er, mitt herrskap. Jag vet nog att Ni är hemskt förtjusta i mystiska äventyr, då speciellt sådana under solen i den vidsträckta öken.

Hursomhelst reste S. hastigt på sig för att ta sig en titt runt omkring. Dessutom ville han verkligen inte få någon mer av den där förbenade ökensanden innanför sina delikata underbyxor, obehagligt! Han studerade noggrant sitt armbandsur och kom, efter diverse uteslutningsmetoder och annat logiskt krams, fram till att uret avslutat sin tjänst och stängt butiken. Det hade rent fräckt stannat vid tio i nio kvällstid. I samband med detta erfarande uppenbarade sig även det faktum att S. skulle bli tvungen att faktiskt fråga någon sate efter tiden. Han stegade ut över sanddynerna, vilket ni måste förstå är ett ytterst plågsamt underlag att trampa runt på, och det dröjde inte länge för än han skymtade en liten krabat som kom gåendes en bit fram. Hör och häpna nu, mitt herrskap! Fram nalkades ett litet flickebarn, inte en dag äldre än vad all anständighet förbjöd! Tösen var iklädd en svart klänning, som i detta bjärta intryck bröt mot alla antaganden, då den kändes väldigt vit.
Herr S. harklade sig häftigt och såg åt ett annat håll för att dölja sin förfäran.
Nu borde ni verkligen svälja sillen och sätta er ner innan ni läser vidare, mitt herrskap, för som om hon vore av pur ondska bar flickan ett gevär över axeln, och huvudet av en älgtjur över den andra som någon slags trofé!
S. hesiterade ett slag och övervägde att rent av fly sin väg, men blev som förstenad när flickan spände sina lömska kattögon i honom. Kan mitt herrskap tro detta? En vuxen man, slagen i fullständig skräck av ett litet flickebarn?
- Ursäkta mig, fröken, men en söt liten tös som ni skulle väl kanske inte kunna veta vilken tid det är? S. hade bevisligen övervunnit sin klenmodighet
Flickan blinkade två gånger, och svarade:
- Jag tror att det möjligtvis kan vara den röda tiden, men med tanke på omständigheterna kan det lika gärna vara den gröna. Bah! Jag minns uppriktigt sagt inte vilken tid det är. Förövrigt förstår jag inte varför någon någonsin skulle vilja få reda på en sådan menlös sak. Du kan alltid försöka hos männen, där borta i det där huset!
Flickan pekade med gevärskolven mot toppen av den högsta sanddynen så långt ögat kunde se, och likt förbannat stod där en mysig liten timmerstuga. Huruvida stugan nyss hamrats ihop där uppe på dynan eller om den helt enkelt stått där länge, och bara undsluppit S.s uppmärksamhet, är en klurig ekvation. Med dagens standard är ju båda operationerna fullt genomförbara. Hur som helst Tackade S. vänligt för sig började klättra upp för det väldiga sandberget. När han kom närmare kunde han höra civiliserade mansröster emanera ut ifrån den förtjusande byggnaden.


S. förundrades över den yrkeskicklighet med vilken stugan byggts. Arkitekten måste ha grubblat i åratal, och slitit av sina sista hårtestar i bedrövelse för att tänka ut ett snillrikt sätt att balansera stugan högt där uppe. Klättringen gick som i en handvändning under S.s förströdda kontempleringar och vips stod han vid dörren. Uppå dörren hängde ett familjärt hjärta skuret i ebenholtz, och på hjärtat var där ett ytterst konstnärligt målat dollartecken. Han knackade lätt på dörren, och på direkten hördes en djup mansröst som basunerade:
- Stig in!

Av rädsla ville S. verkligen inte te sig olydig mot denna despotiska stämma, så han svängde upp dörren med hjärtat i ebenholtz och gjorde som man hade bett av honom att göra.

S. möttes av en mycket obehagligt doft, som letade sig upp i hans motvilliga nostriler och drog i varje litet näshår, en sådan odör som endast kan uppstå i ett oventilerat rum där för många män suttit och svettats på tok för länge. Till en början kunde S. knappt se något alls, på grund av en tjock kvävande rök som – på något suspekt vis – lyckats infiltrera byggnaden, men det tycktes inte beröra den basröstprydde portvakten (eller vem det nu var) som barskt ledde S. några meter över golvet för att sedan knuffa ner honom på en låg stol, utan armstöd. Så snart röken hade lagt sig tillräckligt (den var tydligen inte permanent, utan troligtvis något slags anlagd förvirring för nykomlingar) observerade S. att han inte var den enda som satt, utan att han ingick i en enhet stolsittare i tre rader, i vilken han satt i den bakersta. De andra männen, ty de var uteslutet män, var alla… propert men fattigt klädda, i malätna och slitna kostymer som alla hade sett bättre dagar. Trots detta klassdefinierande faktum satt de alla med huvudet högt, och med den sista lilla värdighet de hade kvar på högvarv för att värja sig för undermålighetens skam. Ingen skulle minsann trampa på dem! Men se så jag beter mig, mitt herrskap! Så många rader som jag lämnat er alldeles ensamma! Er episka medverkan i denna saga har ännu ej avslöjats. Men räds nu inte, mitt herrskap, ty jag ska artigt adressera er när tiden är inne för denna nämnda företeelse! Hah! Nej, ni får inte bli onda på mig, vänner, vad kan några ynka ord göra för skada? Om allt går väl och gud vill, har ni bara glada miner och välbehag framför er! Men om han nu inte vill… Tja… låt oss inte gå in på detaljer, gott folk! Livet är alldeles för festligt för att avbrytas av otrevligheter, och vissa saker är ju helt enkelt för obehagliga för att vara värda att notera. Men, då kan det likväl vara en fälla, säger ni? Nå, vad är då inte en fälla? Men nu måste våra spekulationer avbrytas, ty det vore väl tarvligt att lämna stackars Sarkarov i den här röran?

Nåväl, bland dessa detroniserade fattiglappar satt då vår vän och såg sig om, och häpnadsväckande nog saknade huset golv, och de satt allihopa rakt upp och ner på ökensanden. Nu kanske det är så att ni har hört många historier om ociviliserade män i öknen, men att ämbetsmän (Detta faktum var självklart) tvingades sitta såhär, utan golv under fötterna, var ju rent befängt! De verkade dock själva inte finna det hela särkilt skymfande. Men ni kanske vill höra vad som hände sen, eller huruvida inredningen i stugan var enligt senaste modet - eller något annat viktigt och avgörande - istället för detta eviga tjat om ett gäng stackare i slitna kostymer? Där fick ni, för att ni misstrodde mig, och ifrågasatte mina goda intentioner! Jag skulle väl aldrig gillra en fälla? Att ni trodde mig kapabel till sådant otukt är en ren förolämpning! Har ni ingen skam i kroppen? Här sitter jag, en stackars människa, och försöker skriva ett kort litet epos för erat nöje! Ni får ursäkta, men detta samtal slutar här!

...och vad ni än tror om mig, kommer jag inte komma krälande tillbaka, ty någons hund tänker jag inte vara! Det betyder hur som helst inte att eran bekantskap med Sarkarov måste komma till ett slut här. Varför ska han sugas in i våran lilla dispyt? Han kanske inte är Josef K., eller Tjitjikov, men han förtjänar väl ändå ett uns respekt? Låt oss nu se vad Alexandr Sarkarov har för sig!

Den andra sidan av rumet, tvärt emot den lilla audiensklungan som S. var en del av, var ett sjuhelvetes spektakel. På denna scen, mot vilken alla luggslitna bröder riktade sin fulla attention - vad ni har väntat en hel sida på att förvissa er om - satt där ännu ett knippe män. En annan fräckis kanske till och med hade vågat säga att man vid första anblick knappt kunde se skillnad på de båda sidorna av rummet. Trots denna iögonfallande jämnlikhet satt ämbetsmännen och lyssnade i den yttersta vördnad till de på andra sidans för S. obegripliga diskussion sinsemellan. Vad S. dock begrep var att de alla, där var ungefär 5, var eminenta herrar klädda i lika eminenta och eleganta, skräddarsydda kostymer. De fullkomligt osade av prosperitet och andra förnäma ytterligheter. Till allas vårt förtret kunde som sagt inte den dristige S. begripa ett ord av vad de sa. Ni kan ju tro att det är något av hög importans. Något i rättvisans sanna namn! De hade nog alla en rättrådig tes! Dessa ridderliga spekulationer måste alltså av säkerhetskäl hållas mycket hemligt, och skyddas med rövarspråk, en mur, eller dylikt. S. tappade snart intresset för denna kryptik, och just i rättan tid! Han kände något som ryckte i hans kläder, och nog var där en usling med sina tjuvaktiga fingrar i S.s kavajfickor! S. grabbade tag om jäkelns arm, som förvånat lyfte huvudet och tog på sig en oskuldsfull min. S. spände ögonen så hårt han kunde i banditen, men denne höjde fräckt på ögonbrynen och vred loss sin stackars arm, den förarglige lymmeln!
- Och just vad tror ni att ni håller på med? viskade S. ursinnigt
- Va? Ja just ja... Om man säger... skyll inte på mig, va! Här försöker bara en stackars ömklig broder få sig en rubel eller två. Ja, till mitt uppehälle, och så! Även en tjuvaktig man kräver underhåll, så sant ja! Herrn får ursäkta besväret, men jag trodde bestämt att ni var lika likgiltig som de andra kusarna här! Jo jo, herrn får be om ursäkt... nej... jag får be om ursäkt för mitt usla uppträdande!
Tjuven log lite inställsamt
- Men hur kan de vara så likgiltiga att de inte ens märker av att de blir rånade? Nog är väl detta ett vägande möte, men, om man får uttala sig rakt, inte kan de vara så ouppmärsamma?
- Äsch, de sitter bara här, som fången i cellen lite grann. De sitter här tills de dör, och bara glor på dom där dryga idioterna. Tjuven nickade mot det eminenta herrskapet.
- Tills de dör? Nå, det låter väl ändå högst osannolikt! Men om det nu är så är du väl värd en ursäkt. Mor sade alltid att vara ödmjuk! S. sträckte tjuven en hederlig hand som fick ett lika hederligt mottagande
- Äsch då, herrn, det är inget att tala om. En del snor bakom skrivbord, en annan i rockfickor och handväskor. Oss tjuvjävlar emellan, var ligger skillnaden?
Även om S. fortfarande var litet snopen över den antastning som deras bekantskap inletts med, nickade han lite instämmande för att i vänners goda lag avsluta samtalet. De avbröt ju trots allt mötet! Plötsligt slog det honom att han ännu inte hade någon aning om vad klockan var. Han harklade sig som man gör precis innan man ska säga något betydelsefullt, och reste sig.
- Ursäkta, mina herrar, ers excellens! Han nickade mot den mest välgödde bland finfolket. Trots min fulla förståelse för att, ja, för att ni är till fullo ockuperade av detta möte, som endast alstrar den förnämaste framgång åt alla, vill jag uppgiva! Jo, trots min fulla förståelse vill jag, då jag är i stor nöd, ställa en mycket kort och mycket enkel fråga, om så herrskapet kan finna tid i filosoferandet! De förstklassiga herrarna stirrade alla förargat på honom, ämbetsmännen stirrade fortsatt rakt på eminenten.
- Jo jag, liksom, jag skulle vilja be om uret!
Det blängdes orubbligt på honom
- Vänta! Låt mig omfrasera... Jag undrar, om man får säga... Vad klockan är?
Herrarna väcktes ur sina ursinnigheter och den fetlagde - den antagna excellensen - reste sig med stor möda upp.
- Vad säger du? Tid? Du avbröt för tiden, din fähund?! Nå, här ska ingen tid ödslas i onödan. Kvickt, hur mycket pengar har du på dig? Basunerade han högtidligt.
- Låt mig see, ett ögonblick ers höghet!
S. famlade runt efter alla sina fickor och räknade, efter att ha tappat allt i sanden minst en neslig gång, till en tiorubelsedel och ett femtiokopeksmynt
- Tio... Tio ru.. rubel och fem... femtio kopek!
Svarade S. monotont som en soldat
- Nå, ni läste väl matematik i skolan! Då är hon tio i elva. Men sådant förstår väl inte du dig på, din bonnlurk!
Med ett ansiktuttryck av att vara till det yttersta förnärmad av S.s dumhet satte sig excellensen tungt ner igen, likaså gjorde S.
Tjuven var den första att yttra sig igen
- Du ser, så dryga och malliga dom är. Självutnämnda överheter, minsann! Nej vet du vad, gudskelov att man inte är en av dom!
S. var helt skärrad, och kunde inte riktigt förstå varför han underkastat sig på det viset. Han satt bara och stirrade modfält ner i sanden.
- Vet du, du och jag ska härifrån! viskade tjuven
- Inte ska väl sånna som vi, hederligt folk alltså, behöva ta sånt här! Kom nu, din skojare! Skrattade tjuven och skuttade upp ur stolen och tjöt som bara en rövare kan tjuta. Portvakten flög sömndrucken upp ur sin stol och grep efter sitt gevär, som likt en trampande unghingst fyrade av några skott av pur extas. Tjuven ryckte med sig S. och störtade mot utgången. I all uppståndelse hade vakten nu fått geväret i position, redo för strid. När tjuven fick nys om faran, knuffade han hjältemodigt S. åt sidan och blottade sitt bröst, som för att uppmana till skottlossning. Vakten sköt så en salva rakt i hjärtat på hjälten, tjuven, vilket gav S. precis den tid som en undanflykt krävde. Han slängde sig framstupa ut genom dörren och rullade i brutal hastighet nedför sanddynans sida, och sprang sedan, med skott vinande om sig, bort, bort från den förbannade sandstugan! Han sprang tills han hörde hur dörren smällde igen. Svettig och nersandad föll han på knä och bad en snyftande bön för tjuvens själ, och gömde sedan ansiktet i sina händer för att trycka tillbaka tårarna. "Hur kunde det här hända? Hur kan det vara tillåtet?!" tänkte han. "Någon måste ju sätta stopp för det här! Men hur... Jo jag undrar jag...". Således bestämde han sig för att han skulle anmäla det hela till proper myndighet.

För att komma någon vart började S. åter vandra över ökensanden, tills han skönjade något avlägset. När han kom närmare såg han att det var en krumpen liten gamling med långt, glest, vitt skägg som satt hopkurad i sanden. Gubben märkte inte att någon närmade sig. Han vaggade bara fram och tillbaka och tycktes fundera på annat. S. satte sig ned bredvid honom, och frågade:
- Får man fråga vad en gammal man som Ni gör alldeles själv här ute i öknen?
Gubben slutade inte upp med sitt disträa beteende, men svarade:
- Jag har suttit här länge. Tro inte att jag är helt hjälplös. Jag vet nog hur en slipsten ska dras! Här pekade gamlingen med hela handen upp mot himlen
- Gudars skymning! är ni vid era sinnens fulla bruk, människa? Förbarmade sig S.
- Här är ingen skymning för oss gudar att se, bara solen. Alltid den förrädiska solen!
- Ni vill alltså kalla er en gud?
- En gång var jag... Ja, i folkmun var jag en gud. Alla älskade mig, och jag älskade alla. Men så fick man för sig att jag inte behövdes för att marknadsföra himlen, så de "lät mig gå". Så har jag suttit här för att kontemplera livet och sådant.
- Stackare! Utbrast S. i ren medkänsla. Vad ni... Vad vi båda behöver är en stunds vila, min vän. Just precis en stunds vila. Lägg dig nu!
Gubben lade sig tacksamt ner, raklång över sanden. Bredvid lade sig S.
De slöt båda ögonen, och när han låg där tänkte Alexandr Sarkarov att de enda hjälpsamma och hederliga människor han mött var ett otukt flickebarn, en skändlig tjuv och en gud som sålts och köpts i tusen år, och som säljs och köps ännu.