En eloge till allas vår fyllehund Bacchus

"Låtom oss dricka, för Bacchus!" skrålade kanske någon esoterisk, romersk donna för 2000 år sedan, varefter hon med en sällsam min förde vinbägaren till munnen, vilken således utan hesitation erfordrade omedelbar påfyllning. Med all sannolikhet befann sig vår donna på en romersk backanal, en fyllefest upphöljd i mystik, någon het augustiafton åt vilken den mediterrana solen skänkt sitt allra dyrbaraste sken. Samme Bacchus, fast nämnd vid ett annat namn, kan återfinnas i det som nu är Irak, där den store Alexander bejakade sin spegelbild i de Babyloniska fontänerna, och kanske smakade han med ett krökt leende över läpparna på sin (enligt honom själv) gudomliga motsvarighet och epitet ”Dionysos”, efter att alldeles nyligen ha annekterat staden med de hängande trädgårdarna, förkunnande sig själv som enväldig härskare över detta ”tusen och en natt”-rike. Kanske förbannades vår gud Dionysos utav greken Ikarius, när hans herdar i berusningens ursinne och dessutom på sin premiärfylla, tog livet av den arme stackaren. Han ville ju bara bjuda på lite vin! Fler exempel kan yrkas, men det är redan övertydligt vad det är för en olymp vi har att göra med: en veritabel festprisse, och en omåttlig alkoholist! Än bär han skägg, än går han i sin sprudlande ungdom, än framställs han som ett litet barn, som trots sin ringa ålder agerar toastmaster och fyller på folkets bottenlösa vinbägare.

Myten om Dionysos beskriver en gud, vars öde skiljer sig litet från de andra olympierna. Dionysos är nämligen en halvgud, frukten av Zeus många kärleksaffärer på jorden. Han är son till en dödlig, Semele: dotter till Cadmus, kungen av Thebes. Vänsterprasslet uppdagades av Zeus fru, Hera, när Semele ännu var gravid med Dionysos, och som för att hämnas steg Hera ned på jorden i förklädnaden av en gammal surkäring, med mål att anstifta tvivel i Semeles sinne. Hera lyckades sedermera beveka Semele, som började misstro Zeus, och det faktum att Zeus var far till Dionysos. Förtretad begärde hon att Zeus själv skulle uppenbara sig i sin gudomlighet inför henne, något han efter många om och men gick med på. Dessvärre kan en dödlig, enligt de gamla grekerna, inte betrakta en gud utan att mista livet. Så när Zeus steg ner, åskviggen i hand och allt, föll Semele ihop vid hans fötter. Viss om barnets gudomliga värde räddade han den lille Dionysos, genom att sy in den lille krabaten i sitt lår! Senare ”föddes” den nu fullvuxne Dionysos ur Zeus lår, uppe på toppen av berget Pamnos.

Zeus lät honom till en början tituleras fruktbarhetens gud, men alkoholismens annalkande manifestation i jordelivet krävde tydligen en alldeles egen företrädare. Således utnämndes vår Dionysos till vinets gud, och fick dessutom den stora äran att plantera den allra första vinrankan på jorden. Vinrankan slog igenom med monumental kraft bland människorna när man, möjligtvis av en slump, observerade den kraft som frigörs när man låter druvorna ruttna i en tunna; därav den berömda vindrycken! Dionysos sägs även besitta en sällsam skönhet, och en särdragen kvinnlighet. Förutom Dionysos kallades han även av grekerna för Bacchus, vilket för oss vidare in i den romerska mytologin. Bacchus var nämligen vad man i Rom valde att kalla sin vingud. Bacchus lät sig inte förändras av flytten till Rom, utan förblev ungefär exakt densamme fram till strax före Renässansens intåg i Italien. Plötsligt verkade det hemskt festligt att framställa vinguden som ett litet gossebarn med flaskan i hand. Ohyggligheten, men även komiken, i denna gudabild görs tydlig i Guido Renis målning Bacchus, där det lilla bacchusbarnet med tom blick glupar i sig vin rakt ur karaffen, stödjandes sin typiskt babyfeta arm på en vintunna, på samma gång slåendes en, med tanke på det stora vätskeintaget, välbehövlig drill. Sådan var han, gudarnas egen suput!

Valet i Afghanistan - en krönika

Kvasi-demokrati göder våld och hat

Det kallas för ett meningslöst skådespel, ett gäckande med demokratin: Valet i Afghanistan, som gick av stapeln samtidigt som vårt val här i Sverige. Att förära ett folk med allmän rösträtt verkar vara bland det vackraste i världen, enligt alla de demokratiskt suveräna västerländska staterna. Ändå vägrar afghanerna att sköta sig, ändå väljer bara 40% av de röstberättigade att ta sig till valurnorna! Ändå utlovar Talibanerna minst sagt explosiva repressalier mot den fantastiska demokratins framfart i Afghanistan. Varför, frågar man sig? Är det för att afghanerna, trots omvärldens altruistiska insatser ännu ej är i stånd till självstyre? Är det för att de är terrorister hela bunten, eller helt enkelt för att de är ”dumma Araber”? Låt oss klargöra vissa fakta: President Hamid Karzai har disponerat över makten allt sedan han handplockades utav Bush-administrationen år 2004. Sedan dess har flera parlamentsval ägt rum, men Hamid Karzai sitter som fastgjuten. Vid varje val har misstanken varit, icke obefogat, hög om valfusk till Hamid Karzais fördel. Allt det här samtidigt som det heliga kriget mot talibanerna eskalerar. Man begär alltså att befolkningen i världens näst fattigaste, och näst minst utvecklade land, som dessutom befinner sig i krig, ska finna sig i en påtvingad kvasi-demokrati och släpa sig iväg till vallokalerna för att rösta, i ett val där siffrorna ändå förvanskas till den sittande regimens fördel! Jag menar, man måste vara dum för att inte förstå hur dåraktigt förnedrande det är mot det afghanska folket. Det är väl självklart att väldigt få verkligen röstar, det är väl självklart att det fifflas med rösträkningen, och det är väl självklart att våld och orolighet uppstår i ett land som Afghanistan, som år ut och år in levt under ockupation, misär, fattigdom och inbördes stridigheter. Har det aldrig slagit oss västfolk, att låta klossen glida ner i sitt rätta hål, istället för att med all vår kraft försöka trycka ner den i det runda hålet, tills kanterna går av och jämnas ut?

Är det inte dags att ge freden en chans? Är det inte dags att pröva pennan, ordets, och den hjälpande handens makt, istället för svärdets? Är det inte dags att afghanerna hjälps att själva gå emot ett självstyre, istället för att tvingas? Afghanistan rymmer ett enormt kulturarv, med sina rötter i det antika Persien, som kommer att gå förlorat om västvärlden inte slutar upp med att klä ett helt folk i tvångströjor för att sedan begära av dem att röra på armarna. Det är dags för den muslimska världen att rentvå sitt namn, och stå upp mot sin pseudo-välgörare. Det är även dags för västvärlden att vakna upp ur sin mani, och sänka sina vapen. Det är dags att avveckla de många kärnvapenbaser, som blott kuvar jordens befolkning, och tynger våra samveten. Jag står fast i min totala övertygelse att man inte skipar rättvisa eller fred med vapen. Således står jag även fast i övertygelsen att vi bör ta hem våra trupper ifrån Afghanistan. Inte för att lämna fältet fritt för talibanerna att återta makten med sin förlegade människosyn, utan för att ge plats åt det verkligt läkande, det verkligt hjälpande. Låt oss bygga skolor, låt oss bygga härbärgen! Låt oss åter bygga där, där livet jämnats med marken av bomber och artilleri. Låt oss fokusera på det som lyfter folkets röst, istället för att fördöma den. Fred och demokrati är inget som kan tvingas fram, det måste födas ur folkets inbördes solidaritet!

Pillemarisk och korthuggen kulturanalys

Även detta en skoluppgift!

Den här korta essän var tydligen ämnad bestå i utgjutelser angående ens tankar och åsikter om operan, såväl som musikalen, som kulturfenomen. Då jag ej har några passionerade känslor att uttrycka i ämnet, tänker jag härledes gå lite mer pragmatiskt till väga. Därav följer en kort, småsint kulturanalys! Eller tja, snarare två; en för den alltjämt föråldrade operan, och en för den kortlivade musikalen!

Under slutet av 1500-talet begynnte man i Europa, då främst i Italien och Frankrike, spåna på en ny form utav underhållning för koketta damer och svulstiga herrar att nöjsamt fördriva tiden med. Underskön, orkestral musik och sång, avlades med romantiska intriger, till bristningsgränsen fyllda med nödställda damer och poetiskt jovialiska hjältedåd. Inte undra på att nobla proprietärer kom susandes i sina guldpläterade hästdroskor för att skåda detta underverk av sprudlande romantik och konstnärlighet! Stod man utan valuta att ta sig in fick man dessvärre aldrig se insidan av operasalarna (även om man nu hade arbetat ihop tillräckligt med pengar, nekades man nog ändå inträde, på grund av sin utarmade uppsyn). Således utvecklades operan till ett adligt nöje, vilket ävenledes skulle komma att bli dess förfall. Ty med industrialiseringen kom en allt bredare mellanklass, när smått förmögna bönder och godsägare började haja kapitalismens galopp (här bör ej den evigt slavande arbetarklassens födelse förglömmas!). Detta ledde även till en något bredare medvetenhet, till operans förtret. Ty operan har i alla tider (enligt min trångsynthet) präglats av en avsaknad på satiriska element. Detta är en mycket viktig ingrediens i vad som får ett kulturellt utskott att överleva. Befolkningen kräver ett samhälleligt engagemang i kulturen, och ofta är det just i samklang med kulturen, som en förändring eller revolution tar sitt fäste. Således har operan inte klarat tidens prövning, då, så att säga, samhällsutvecklingsmässigt ineffektiva kulturapparitioner sollats bort. Just att operan saknar en satirisk krydda är självklart, då den både framställts, och åtnjutits utav den samhällsklass som annars är just satirens ändamål.

Musikalens förfall månne man, trots klara likheter med operan, betrakta på ett annorlunda sätt, och den är även långt svårare att analysera. Kanske var den helt enkelt bara inte gynnsam för kulturindustrin? Kanske är det just kulturens industrialisering som lagt krokben för musikalen? Musikalen lider även den av ett underskott utav satir. Samhällskritik må skymtas bakom kulisserna, men den är ofta prosaisk och beskedlig. Man kan med säkerhet säga att musikalen var framgångsrik under de första decennierna av sin ”verksamhet”, och man kan med samma säkerhet påstå att den dog ut i samband med den ”nya kulturen”, ”nöjeskulturen”, som blott tycks plagiera sin egen likgiltighet om och om igen. Ty idag tycks total nonchalering och negligering utav socialt och samhälleligt engagemang vara idealet i den kultur som industrierna pumpar ut. Detta, förståeligt nog, för att maximera målgruppsbredden, och således maximera profiten. Kanske var musikalen för svärmisk för att överleva utvecklingen? Jag tvekar ej att ålägga mig åsikten att denna kulturella (och globala) utveckligen blott bådar sin egen inflation. Och vari denna pengajakt som musikalen lämnades åt gamarna, kan inte med säkerhet urskiljas. Man hinner bevisligen inte springa särkilt långt, när kapitalets rovdjur är en i hälarna!

Fildelningspamflett

Följande är en kort skrift på ämnet fildelning för en gruppredovisning i skolan!

Ska man diskutera fildelning bör man först redogöra för det samhällsklimat vi befinner oss i. Alltsedan industrialiseringen slagit rot i västvärlden har marknaden expanderat till ett enormt maskineri, som innefattar allt från nöje, till sjukvård. Man har sökt profitera, och kapitalisera på så gott som allt, således även den annars folkligt rotade kulturen. Det som följt är utgiftsnedskärningar, som nästan alltid drabbar den humanitära aspekten av organisationsretoriken.

För att påbörja fildelningsdebatten, måste man alltså först förstå, och ävenledes bestämma sig för huruvida man vill acceptera ett samhällssystem som emanerar från marknadens reptilhjärnevärderingar. Ska man i dikussionen behandla för- och nackdelar, något som förövrigt är en överrationalisering (nackdelarna, alltså!), uppstår även här en grundläggande problematik; nämligen vem/vilka dessa för- och nackdelar ämnar påverka. Det är lätt att yrka på konstnärens rätt till försörjning, men hur man än vrider och vänder på det, blir konstnären i dagens samhälle alltid, enligt industrins hierarkiska seder, bestulen på sitt mervärde, liksom majoriteten andra yrkesgrupper. Den ekonomiska frågan rör alltså till största del marknadsaktörer och spekulanter, och som motvikt till distribuerings- och marknadsföringsjättarnas förluster, kan man i fildelningens spår se att det idag är flertalet gånger lättare för debutanter att ta sig ut i konstnärssfären, och göra sin röst hörd. På många sätt är det här likt arbetarklassens kamp för befrielse, om man nu vill romantisera det hela lite. I och med den globala marknadens ökade ekonomiska intresse i kulturen, paralyseras även kulturens främsta drivkraft; satiren. Jag ser en allt mer utbredd likgiltighet inför samhällsproblem och solidaritet i den kultur som når ut till massorna, och det är väl inte så konstigt, när det är satirens ”offer” som själva yrkar upphovsrätt och marknadsför den. Likaså är det inte konstigt att kulturens berg och dalar slätas ut, när målet är en evigt ökande försäljning. Det hela grundar alltså i kulturens, och medborgarnas befrielse från kapitalismen, och nyliberalismen. Samhället, medborgarna, och deras samspel (alltså kulturen) måste vara separerad från marknaden, för att ett gemytligt, och altruistiskt samhälle ska kunna rotas. Argumenten hos de som koleriskt ratar fildelningen som stöld har ofta sin grund i att marknadens, och företagens rättigheter är lika stora- eller större än befolkningens. En absurd samhällsstruktur, som dessvärre är en realitet i vår tid. Många som debatterar för en friare kultur har inga problem med att betrakta fildelningen som en hörnsten i den annalkande kulturella revolutionen, som ska väcka kulturen ur sin likgiltighet och stiljte, och befria den från kapitalet- och konsumismens välde. Faktumet att marknadsklimatet måste förändras radikalt för att tillfredsställa medborgarnas behov av integritet och kulturens behov av frihet är obestridbar. Patent, och privata monopol är rent skadliga för samhället, utvecklingen fordrar en reform av upphovs- och immaterialrätten!

Ryskt författarskap - Ett fängslande drama om förtryck och censur

Det är i trakterna kring Sankt Petersburg under början av 1800-talet som vi finner en ung Aleksandr Pusjkin(1799-1837), nyligen utexaminerad från tsarens (Aleksander I) lyceum, I full färd med att skapa sig ett namn i Rysslands litterära kretsar; något som i alla fall till en början tedde sig framgångsrikt. Man säger att Pusjkin formgav det för senare generationer av författare karaktäristiska språket inom den Ryska litteraturen. Ett folkligt språk, som bröt mot den klassiscism som varit utbredd under 1700-talet bland de som tilläts ägna sig åt författande – alltså societeten. Under denna tid av klassiscism präglades poemen, romanerna etc. utav en reaktionär syn på livet och skrivandet. Men här trädde då Pusjkin fram, som sitt arv och sin tid till trots författade långt mörkare och satiriska dikter än de som tidigare skrivits i landet. Han förblev i Sankt Petersburg, och agiterade tsarregimen med dikter som Ruslan och Ludmila och Rövarbröderna. På grund av sitt politiska engagemang inom socialistiska rörelser förvisades Pusjkin dessvärre från Sankt Petersburg. Under förvisningstiden reste Pujskin runt i Kaukasus och Krim, och till följd av resandet författades således två dikter som gjorde Pusjkin känd i hela det Ryska riket: Fången i Kaukasus och Springbrunnen i Bachtjisaraj. Tsarregimen, som såg tydligt hur lymmeln Pusjkin desperat muckade gräl, tvingade denne i exil till sin mors ägor långt norrut i Rysslands glesbydger, där han förblev i flera år. Han tilläts åter sluta sig till den kulturella fronten när Tsaren Nikolaj I förbarmade sig över honom, men vår hjälte stupade, lerig av tsarregimens spe och censur i en häftig pistolduell, skjuten av hustruns påstådde, hemlige äskare.

Anledningen till att denna unge agitator tillägnats ett sådant markant antal paragrafer i en uppsats ämnad att sträcka sig över nästan två århundraden, är att Pusjkin lade grunden för de stora författare som kommit att bli några av de mest omtalade författarna i modern litteraturhistoria. Pusjkin lade de första byggstenarna i det komplex som skulle växa till ”Världens största örfil mot den allmäna smaken!”.

Det är värt att ägna några rader åt Rysslands såväl litterära, som sociala historia. Det mest grundläggande och fundementala att notera är det faktum att det ryska folket i alla tider levt under någon form av förtryckande överhet. Innan och under medeltiden utgjordes denna överhet av det Mongoliska riket. Efter att ha frigjort sig från Mongolernas välde upprättades tsarismen i Ryssland, vilken inleddes med Ivan den förskräckliges regim. Tsarismen, som kan liknas vid ett kejsardöme, kom att förbli den enda regeringsformen fram till början av 1900-talet. Det ryska folket har alltså så länge som större civilisationer och imperier existerat i öst levt under gräsliga förhållanden.

Den mest avsevärda hörnstenen i hur den Ryska litteraturen har antagit den form som känns igen i 1800-talets Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov m.f är det mått av förvisningar, konfiskeringar av manus och censurering av allt för rättframma verk som förekommigt. Låt oss nu ta för givet att en förtryckarstat fordrar folkliga, eller inbördes partisaner. Dessa partisaner, motståndare till den etabliserade makten, har för avsikt att bestrida de moraliska felsteg i statens maktutövande, och den sociala misär som följer därefter. Denna förtryckarstat har dock upprättat en så pass rigorös makt att motståndarna inte har någon chans om de skulle ansätta ett direkt angrepp. Där har du en kort och objektiv beskrivning av den littärara kamp som dessa författare, Gogol, Tolstoj, Bulgakov, Pasternak etc var en part i. Författare som av Pusjkin beretts med ett slagkraftigt hantverk – ett folkligt språk och en berättarteknik som blandade drama, romantik och satir. Denna satir kunde dock ej bestå av klassiska karikatyrer, eller porträtteras i sammanhang som kan relateras till det som ska kritiseras. Bättre då, om satiren visar sig, i situationer som är rena motsägelsen till själva kritiken! I exempelvis Dostojevskijs Dubbelgångaren och Fattigt Folk målas myndigheter med nästan överdrivet tillmötesgående anleten, medan huvudkaraktärna, till synes helt på egen hand, försätter sig i fattigdom och misär. Så gott som alla ryska författare, verksamma under och efter 1800-talet, lät även sina karaktärer bete sig på de mest befängda sätt. Detta kan i vissa fall till och med liknas vid någon sorts medveten, tilltänkt pekoralitet. I exempelvis Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet spenderar huvudkaraktären flera månader på att in i minsta detalj planera hur han i förbifarten ska knuffa till en viss person på stan.

Att man gömde kritiken bakom skumma figurer och stundom övernaturliga fenomen tjänade böckerna väl, och ger dem en unikhet, och en mycket speciell ton, som man inte finner på särkilt många andra håll inom världslitteraturen. I rysk litteratur låter man nämligen ofta tre olika världar; fantasi, mytologi och verklighet, samspela och påverka varandra på finurliga sätt. Ett exempel är Bulgakovs Mästaren och Margarita, där djävulen själv stiger upp på jordsytan, i form av en tysk trollkonstnär vid namn Woland, åtföljd av bland annat en jättelik katt vid namn Behemot (stor best i Jobs bok – gamla testamentet) och rövar bort och institutionaliserar moskvabor på de mest bisarra sätt, vilket leder till oroligheter inom stadens kultur och politik. Det sägs även att dessa moskvabor är karikatyrer av medlemmar i det litterära (och ”proletära”) förbundet RAPP, som ständigt kritiserade Bulgakov för att vara antisovjet och vitgardist. Ännu ett exempel är den tidigare omnämnda Dubbelgångaren, i vilken huvudpersonen plågas av en man, påpricken lik han själv, som konspirerar mot honom. Man kan alltså säga att ryska författare utvidgade begreppet epos, och gav det ett mer samtida syfte.

Efter denna censurerade kamp under 1800-talet inträdde den tid som fordrade revolutionen och proletariets diktatur. Nämligen 1900-talet. Man var trött på arbetarnas och böndernas odrägliga förhållanden, och de sociala och ekonomiska klyftor mellan klasserna som här var enorma. Det namn som mest kännetecknar den här tiden, dock ej i skönlitterära kretsar, är Vladimir Iljitj Lenin. Liksom många andra ryska marxister/socialister var Lenin tvungen att bedriva sitt politiska engagemang utanför landets gränser, där han myntade den ideologi som sovjetunionen var tänkt baseras på; leninismen. Leninismen var och är en förgrening av kommunismen, och är vidare en sorts utveckling utav Marx och Engels teorier om klasssamhället och kapitalismen, och arbetarnas frigörelse genom revolution. Trots att Lenin författade sina manifest, ja, trots att hela det ryska socialdemokratiska partiet tvangs bedriva stora delar av sin verksamhet utanför Rysslands gränser, lyckades man genom inrikeskorrespondenter smuggla in tidsskrifter och dylikt för att sprida ordet om socialismen. Således spred sig tanken att arbetarklassen endast kunde befrias av egen kraft. De diffust poetiska och satiriska böckerna övergick i protest på öppen gata, och det var inte bara de intellektuella som ropade på socialreform, utan gemene man. I och med denna utfläkning av antistatlig protest gavs även de litterära språkrören nya planer att spela på. Majakovskij och Pasternak, som var verksamma som poeter, skrev ned precis vad de tyckte, i ursinnigt motstånd till tsarregimens förtryck. Under sina tonår kastades Majakovskij flera gånger i fängelse för sitt politiska engagemang, men efter att ha ”sonat sina brott” gick han med i Moskvas konstskola, där han blev bekant med medlemmar i Rysslands kulturella futuristiska rörelse. Här är det mycket viktigt att skilja på de Italienska fascistiska futuristerna och denna Ryska futurism. Det var i samband med futuristerna och manifestet en örfil åt den allmäna smaken som Majakovskij publicerade sina första dikter Natt, morgon, och den längre, mer bekanta Ett Moln i Byxor.

Det som skiljer det tidiga 1900-talets författare/poeter från Pusjkin och hans ”lärjungar” var alltså deras rättframhet, till föjd av den politiska medvetenhet som spridit sig i riket.

Som förklarats i de inledande raderna hade alltså Pusjkin banat väg för Dostojevskij, Tolstoj och Gogol, som i sin tur banat väg för Pasternak, Majakovskij och Lenin, som i sin tur banade väg för proletariets diktatur och arbetarnas befrielse, som i motsägelse till revolutionen hamnade i skymundan, bakom det skräckvälde som Stalin skapade. Man gjorde alltså revolution år 1917, och man störtade tsarregimen och de myndigheter som den myntat. Lenin, som varit förespråkare för revolutionen, och den som knutit det hela samman, avled dessvärre mycket tidigt efter tsarregimens fall, och mot Lenins vilja, genom fiffel och ren lögnaktighet, steg Stalin till makten, och all form av samhällskritik förbjöds. Det var här, kan man tänka sig, det hela föll. Efter att man mobiliserat sig för att störta den förtryckande tsarismen, gick den pelare som myntat retoriken, värderingarna och ideologien som burit upp revolutionen bort. Stalin ville regera över alla delar av samhället, och således tilläts kulturfronten enbart att vara verksamma i, och för partiet. De som vägrade få ord lagda i sin mun på det viset hade enbart en lång vistelse i Sibirien att glädja sig åt. Det är sorgligt, och ironiskt, att en revolution sprungen ur ett förtryck ledde till ett ännu större förtryck, ty under tsarregimens var man inte tvungen att sitta i hovet för att få kalla sig diktare. Man kan säga att den ryska kulturen tappade sitt fotfäste i folket i och med Stalins diktatur, då endast de förstatligade, och inom partiet författade verken tilläts. Detta kan exemplifieras i att att man tvingade Pasternak att avböja nobelpriset, att Stalin själv pekade ut Bulgakov som en fiende för sovjet, och att Babel arresterades och torterades. Just Babel noterade, några år innan det att han arresterades, att ”Jag håller på att bli mästare i en ny litterär genre, tystnades genre”. Stalin lyckades alltså, i sin strävan efter att kontrollera kulturen som om den vore vilken myndighet som helst, med att slå ut det författarskap som hyllat revolutionen, och proklamerat dess nödvändighet för det ryska folet.

Den ryska litteraturen är alltså ett direkt gensvar till den misär och det förtryck som folket i alla tider hade levt under. Ty likt adrenalin, som gör en tredubbelt stark i stridens hetta, närde den ryska tsarismens despotism en listig och dödlig ”litterär” orm vid sin barm.

Andra sången på det förnäma språket Engelska

Oh the preacher's leaving church
The building's being searched
And there ain't nobody left to tell the truth

They've struck their firstborn child
There are bloodstains on the ground
an the skies are fallin down above our heads

Tell me mama please tell me whats wrong
I've been standin here all night an its gettin close to morn
My feet are aching, an I'm a-cryin' blood
I'll be gone by tomorrow, i just came by to say fare-thee-well

The masters of disguise
Are all wound up in their ties
Their tired eyes, they don't hold no truth
Don't listen to 'em none
I know where they are from
An believe me, it ain't no hall of fame



So tell me mama, please tell me whats wrong
The ship's a-going under, I'm afraid that i might drown
The sky is tainted, and it's a-getting dark
I'm leaving here tomorrow, I just came by to say fare-thee-well

Put all your troubles on the ground
Don't let your thoughts get you down
Don't let the fire leave your eyes, don't let it die
I know life's gettin hard
You know, I knew it from the start
I'm shackled to this life I'm bound to live

So tell me mama, please tell me what's wrong
The table's turnin over, there's a change comin on
let's leave this old highway far behind
Come on now, honey
reality is just a state of mind

En sång på det förnäma språket Engelska

The rain comes crashing down
Looking for someone to blame it's misery on
I can see that it's hurtin
I see that it's just getting harder to carry on
The poor man is still swabbing the deck
He's looking for some hope, but there's just nothing left
I'm tired of living a lie and I'm weary with hate


The clowns are all laughing now
Telling me lies about how I will burn up in hell
But I'm not gonna listen
I already know just how my life's gonna end
I'm finding it hard just to put down these words
And I'm singing in vain, atleast that's what I've heard
But I've made up my mind and I have to keep moving on


It's a-comin' to find me now
I can't escape it
a life that's bigger than me
A purpose, a meaning
An appiffany
your fiery soul calls for me
You pulled me up from the sight-blinding dirt
Where my mind was hazy and my eyes used to hurt
But all i can do now is hope that we'll make it through

Open your eyes now
They see through your lies now
And change is just 'round the bend
Might pound at your door now
Might tear up your soul now
it's a-tuggin' at your end
But you knew it was a-comin, you always knew it was close
You know you deserve it, This god-awful remorse
an your shattered mirror'll show you just where you went wrong

The rain comes crashing down
Looking for someone to blame it's misery on
I can see that it's hurtin
I see that it's just getting harder to carry on
But the world is rebuilt as I'm standing here
And maybe there's hope, cause we're getting somewhere
we're ready to live now, we're ready to open the gate

Tivoli 2.0

hit strömmar horden

från storstäderna

där tusen glasberg

förtvivlat sträcker sig mot himlen

och där alla verkar veta

lite för mycket

om sig själva

för att orka leva på riktigt

här trycks kvinnorna ner i dyn

och det satsas stora pengar på

vem som slutar andas först

å är man riktigt fräck

gnuggar man sina nävar

och satsar i knytnävsslag istället

Det är ett priviligerat kotteri

ty liksom den svages förödmjukelse

får tärningsmännen skattesubventioner

för att mörda!

Se hur clowner knyter ballongdjur

som tuggar hål på ungdomarnas drömmar

för att sedan dö i någon rännsten

där deras sista droppar blod

rinner ut i underjordens rörsystem

och kräks ut i våra badrumshandfat

där vi renar våra rovgiriga händer

från sånt vi kallar smuts

men vad vet vi om smuts!

Här säljer änglar sina glorior

för en livlina...

...eller vilken jävla sil som helst!

Här står svindlarna på rad

och ljuger om framtiden

så att alla ska tro

att man behöver något mer

än varandra

Här lär sig barnen om livet

i kärlekstunneln

där man i mörkret får kyssa

direktörens juveler

och svära evig trohet till dollarn

Men om det är kärlek

och självförverkling

skjuter jag mig

men ni får inte använda mitt blod

som krigsmålning åt era kärleksfulla anleten!

Hårt och kallt

Där satt jag

Och väntade

På att mästarna skulle återvända

så att jag kunde skjuta dem alla i bröstet

och spotta på deras pittoreska uniformer

och hata dom för allt dom inte var

Hata dom för att dom alltid lämnade mig i sticket

som ett litet barn som måste lära sig leva

den hårda vägen

Är det inte meningen

Att sådana barn ska rymma hemifrån

och bli oligarker på andra sidan av

vårt nyckfulla klot

med fem hundra slavarbetare

som uppför monument

och mausoleum

ja, en hjälte alltså?

fiende, stanna upp!

stäng era blodiga käftar!

förstår ni ej

att det är lönlöst!

ty blod har ju alltid varit

tunnare än vatten

kom nu, ta mer er liken

dom ni har ristat era namn på

kom nu, mot framtiden

till helvetet

det vackra

inte det fula

Där livet mäter sina krafter

mot tusen ton bly!

Greppa mandolinen

vi spelar i en helt osammanhängande takt!

så att alla främlingar

gråter floder

över varandra

sen bygger vi en mur

och ställer upp de genomblöta främlingarna

på rad, mot muren

så knäpper vi dom

en efter en

med geväret

som vi betalat för

med fördomens slentrian

eller så skjuter vi bara

oss själva istället

Det är kanske bättre?

och kring muren

ruttnar allt förutom

mina tomma, vidriga skotthylsor

som ligger kvar i tusen år

tills näste usling

laddar sitt gevär med dem

och skjuter lösa skott

mot samma mur

som dödar precis lika många

Fy fan för jag och han!

Jag förväntar mig inget

ty till periferin

anländer min vers

oanmäld

och smutsar ner historiens

förnäma vatten

med fantasilera

som inte går bort

ens i någon sil!

inte ens Gud

som alla tycks plagiera

Kan rena historiens smutsiga vatten

haha!

Ge mig

Kärleken!

Kom an bara

Jag tål den nog!

Jantelagen har

vaccinerat mig mot sånt där

sånt man diktar om

Jag har förtjänat den

Jag har levt

Vilken bedrift!

Jag dör

viker mig i ostanvinden

Jag har fötjänat den!

Så kom an bara

rämna mitt ansikte mitt i tu

skjut mitt för mina ögon

bänd loss min käke

Jag tål det nog!

Skåda! Jupiter dansar med Minerva över himlavalvet

månen, och alla stjärnor likt en kuliss

vilken fantastisk afton!

hela det

drunknande hovet

anländer i droskor av rent guld

dragna av vita hästar

med samma eländiga fattiglapp till kusk

som vanligt!

Han dricker förståss för mycket

och spyr över hela kosmos

här vill jag stanna för alltid!

Kapitalism

Chock – nyckeln till framgång

”Det är dags att sätta gränser, det är dags att säga ifrån. Det är dags att visa vem man är” Sjunger Björn Afzelius i mina högtalare; och tro fan det. Det är dags att ta sitt ansvar, det är dags att höja sin röst, I en värld där ansvaret faller på den lilla människan i kristider, medan historiens värsta terrorrister får bistånd på 700 miljarder att stoppa i egen ficka. Jag talar naturligtvis om finanskrisen som satt hela världen i skräck. Ja, man skulle nästan kunna säga att vissa delar av världen har varit i chock. Så vad har historien lärt oss om relationen mellan makt och chock?

Tyskland 1933; befolkningen är i djup depression och chock efter hyperinflationen sen första världskriget och börskraschen på Wall Street 1929. I sådana situationer tenderar man att ta orimliga beslut och tro på orimliga lovord. Adolf Hitler och NSDAP intar regeringshuset, andra världskriget bryter ut, och 70 miljoner liv stryker med (varav 40 miljoner var civila)

Chile 1973; landet styrs med järnhand av Augusto Pinochet och hans militärjunta, tiotusentals människor torteras och mördas. Den perfekta spelplanen för laissez faire-kapitalisten och ekonomiproffessorn (vid University of Chicago) Milton Friedman att testa sina idéer om en fri marknad som inte tyngs ner av onödiga saker som lag och moral. Pinochets våldförhärligande machoregering visste ju ingenting om varken börs, vinst eller kommers. Då Milton Friedman föreslog ett mycket förmånligt samarbete chicagouniversitet och Chile sinsemellan, kunde Augusto bara inte tacka nej. Och så lät man Chilenska utbytesstudenter utbildas på Chicagouniversitet I hur man praktiserar den rena kapitalismen. Dessa utbytesstudenter blev sedan de som styrde över ekonomipolitiken i Chile, och Milton hade själv direkt kontakt med Augusto Pinochet. Politiken som sedan fördes i Chile drev landets välfärd ner i avgrunden och kastade det i den onda cirkel där bubblan spricker och finanskriser rasar vart tionde år, medan Amerikanska koncerner kunde länsa den Sydamerikanska marknaden på alla dess tillgångar.

USA 11/9 2001; två kapade flygplan kraschar rakt in i World Trade Center, nästan 3000 människor dör i attacken. Folk runt om i hela världen chockas av bilderna på TV från paniken i New York. Bushadministrationen drog genast nytta av den rädsla som attackerna hade framkallat. Man drog inte bara igång ”kriget mot terrorismen”, utan såg även till att det blev ett i närmaste fullständigt vinstdrivande företag, en blomstrande ny industri som blåste nytt liv i den svajiga amerikanska ekonomin. Utan någon offentlig debatt, privatiserades många av statens mest ömtåliga centrala funktioner, såsom krigssjukvård och förhör av fångar, till insamling av information om oss alla. Statens funktion i Irakkriget är inte att administrera och hantera en grupp underleverantörer, utan snarare att bidra med startkapital, för att sedan stå som den största kunden av de nya varorna och tjänsterna. Jag kanske ska bre på med lite statistik? År 2003 tecknade den amerikanska staten 3512 avtal med företag inom säkerhetsbranschen; under följande tre år tecknades över 115 000 sådana avtal. Före 2001 var säkerhetsindustrin för ”inrikes säkerhet” en ekonomiskt obetydlig sektor, idag omsätter den 200 miljarder dollar om året. Det är väl klart att det måste ligga något mer bakom att man skickar hundratusentals soldater till andra sidan jordklotet utöver att bekämpa en gerillagrupp.

Efter att ha slagit det Irakiska samhället i bitar lades bistånds- och återuppbyggnadsarbetet i privatägda företags händer. Varför låta UNICEF bygga upp skolor, när t.ex Bechtel, ett av de största byggföretagen i USA, kan göra det? Varför låta FN skicka fredsbevarande styrkor när privata säkerhetsbolag som Blackwater letar nya kunder? Detta är vad som skett efter 2001, krig och katastrofer öppnar möjligheter för företag att tjäna miljarder. Det är något fundamentalt fel med att man tjänar enorma summor pengar på andras lidande. En produkt av den fria marknaden, konkurrens i krigsindustrin. Varhelst tjänster och varor behövs, handlar det bara om vem som tar minst betalt; varesig det gäller TV-apparater eller militärmakt. Laizzes-faire – låt gå, låt ske.

Hur så många kan acceptera ett sådant här system är för mig helt obegripligt. Vår tids kapitalister förtjänar nästan en applåd för att ha lyckats indoktrinera hela västvärldens befolkning att slava under deras styre. Att tro att vi någonsin haft ett val. Att blunda, medan de eliminerar allt ekonomiskt motstånd. Kapitalismen är inte av politisk natur, kapitalismen är en kortvarig, ekonomisk plan vars mål är att med alla medel möjliga göra stora pengar och samtidigt likvidera allt måtstånd. Kapitalismen är äcklig, vidrig, ohuman och ser bara till sina egna "behov", medan alla andra får kräla i skiten. Genom att skapa rädsla för arbetslöshet och en till synes tuff arbetsmarknad kan man hålla arbetarklassen där man vill ha dem, medan medelklassen får finna sig i konsumtionssamhället, där de lever på drömmen om att även de en dag kan bli miljonärer.

Med lagar som FRA och IPRED, som skyddar företag från folket istället för tvärt om, och det odemokratiska Lissabonfördraget, står snart EUs motsvarigheter till Goldman Sachs och Citigroup redo att ta oss med storm, och ge oss feberdrömmar om förmånliga försäkringsavtal och rikedom. Medan allmän sjukvård, kommunala skolor och allt det min generations farföräldrar kämpade för liksom rinner bort i jakten på profit.

Jag vägrar att leva i en värld där girigheten tillåts bryta ner en hel befolknings identitet, tills de står på sina bara knän. Jag vägrar leva i en värld där ekonomiskt intresse får stå över humanitet och solidaritet. Och vem är jag att visa dem min hals och be dom bita tills jag mister andan?

Men det dröjer väl inte många år innan rättvisan sätter trumfkorten i Kinas händer
Och då ska ni, såväl hästhandlare som häst, fan få se på annat
Vare sig ni förtjänar det eller ej

Detta är första delen i ett skolarbete (Svenska B) ämnat att utreda ditten och datten gällande rysk litteratur. Någon slags hyllning eller eloge, som skyggar undan för verklig kreativitet, och livnär sig på skamlöst stulna motiv och formuleringar.

Jag ber er, ha överseende med de otaliga grammatiska slarvfel som befläckar min text. Petitesser! Troligtvis är jag för lat för att någonsin ägna mig åt sånt trams. Ja, att inte skriva fel alltså!

Kainét & Abeliós!

Det var inte utan möda som jag tog mig till teaterrepetitionerna den här dagen. Vädret var rent ut sagt förskräckligt dåligt: ett tungt regn låg över Petrograd, och någon (förslagsvis den lymmelaktiga lille mannen Apollon som hyrde logi i min lägenhet) hade rent fräckt och på obegripligt sätt berövat mitt paraply dess tyg, så där bara var nakna stålarmar kvar. Genomblöt och purken gled jag så in genom entrén. Där satt likt alltid Toropetskaja och hamrade i ilfart på skrivmaskinen med vänster hand, medan hon med högern tog emot samtal efter samtal. Hon klämde fast luren mellan huvudet och axeln och vinkade rutinmässigt åt mig när jag hängt av mig rocken och hatten. Jag svepte med blicken över hatthyllan för att på så sätt se om någon i ledningen behagat uppenbara sig inför dagens repetitioner – något jag blivit mycket skicklig på under min tid på teaterlokalen – och nog låg spektaklet Ivan Ivanovitjs hatt där belåtet. Han var en jäkel till karl, teaterchefen som alla hatade att beundra.

Skådespelare sprang kors och tvärs – och hänsynslöst – i korridoren där jag gick och fick ducka, för trippande ballerinor och svulstiga operaherrar som citerade repliker ur Mefistofele, som skulle visas på teatern samtidigt som min piéce. En av dem, av den tjocka modellen, viftade med knytnäven och förbannade allt jäkelskap för Margaretas lidande för att sedan försvinna in i ett av omklädningsrummen, och precis innan dörren for igen bakom honom skymtades en märklig tavla föreställande en röd djävul som cyklade runt på vad som såg ut att vara Nevskij prospekt.

Således kom jag äntligen fram till slutet på korridoren och svängde upp dörren till själva teaterlokalen, där skådespelarna hade börjat värma upp lite smått. Den yngste av skådespelarna, Semjonov, som har tilldelats huvudrollen i min uppsättning, var i färd med en märklig uppvärmningsmanöver: Han vevade med armarna och stampade i golvet samtidigt som han frustade som något sorts kreatur. När han fick syn på mig sken han upp och ropade

- God förmiddag! Vad kul att se er, Herr Sarkarov! Var frukosten behaglig? Jag ser verkligen fram emot repetitionerna idag! Äntligen scen fem, inte sant? Den är för härlig, min favorit!

Jag log, nickade tacksamt åt grabben, och slog mig ner på en stol vid sidan av scenen. Det var ingen idé för mig att ta någon initiativ och försöka leda repetitionerna idag, eftersom Ivan Ivanovitj behagat infinna sig. Han talade redan högt med producenten om sina personliga favoriter gällande franska viner, och hur mycket han älskade att sitta på sin förnäma innerstadsvåningsbalkong och läsa Boccaccio. Producenten nickade inställsamt och skjöt vid precis rätt tillfällen in: ”Preci-i-is! Ni vet just hur klass ska smaka!” med accent på "Ni" och "ska".

Själva teatersalen var inte av den utsökta och påkostade sorten. Den saknade till exempel både balkonger och sammetsöverdrag till sittplatserna. De bakre bänkraderna var heller inte upphöjda, så om någon stackare råkat få sin plats bakom en bjässe, eller för den delen någon kokett dam med utomordentligt stort hår, fick de byta till sig en bättre plats eller helt enkelt gå hem igen. Därför avsattes alltid 10 minuter till ”omorganisering” innan själva föreställningarna, och det löste sig för det mesta utan bråk eller tjiv. Lokalen tycktes mörk, hur många lampor man än tände, ty både taket, väggarna, golvet, draperiet och bänkarna var alltihop svartmålat.

Producenten var tvungen att avlägsna sig i anledning av något brådskande ärende, vilket lämnade Ivanovitj ensam och lysten efter att plåga någon ny stackare med sina dräpande anföranden, lämpligtvis mig.

- Men Sarkarov, inte såg jag när du kom in! Du är för tystlåten av dig! Goddag, goddag! Skrattade han och vinkade åt mig att slå mig ned bredvid honom.

- Nåja, nåja! Jag var så benägen att traska mig hit idag för att njuta av kreativiteten och skådespeleriet! Jag anser mig själv litet av en finsmakare när det gäller kultur ser ni, Lev Sarkarov, och jag är mycket kräsen!

Ivan armbågade mig i sidan och frustade av skratt, så att spottet yrde i hela lokalen. ”Odrägliga gris!” tänkte jag.

Ivanovitj drog fram sin näsbuk och torkade vant bort salivet från sina manchesterbyxor och reste sig upp.

- Se så, se så! Han lät höra två rappa handklappningar för att få allas uppmärksamhet. Alle man av scen! Annusjka, du är inte med i den här scenen, schas med dig! Du med Bomyznij! Sätt igång, scen fem! Han fyrade av ytterligare några handklappningar.

Scen fem bestod i en dramatisk och känslosam återförening man och hustru emellan. Det var första scenen efter middagspausen (man har nämligen låtit hyra in en förträfflig spansk kock vid namn Martinez som tillagar högst delikata korvar åt de besökare som betalat två rubel extra) och när draperierna drogs åt sidan uppenbarades den stackars änkan (tror publiken i alla fall!) Anastasja Bulgakov på kökssoffan med ett inramat foto av sonen Michail (Semjonov), som rent fräckt gett sig ut i krig; så nu satt stackars Anastasja där alldeles ensam i den lilla lägenheten i Kiev. Ty även hennes make Afanasij hade lämnat henne för att återuppleva havet (som ung hade han seglat runt halva världen och tampats med pirater och andra odågor, vilket gör hans längtan tillbaka begriplig, vem trängtar väl inte efter sådana äventyrligheter?).

Anastasja hade för si sådär två månader sedan fått besked från den sovjetiska marinkåren att de fiskat upp en livlös krabat från en grundad skuta, som med all sannolikhet var just Anastasjas andra hälft. Det skulle dock i denna scen - nummer fem - visa sig att maken inte alls var avliden utan just ilandstigen och ivrig att få återse sin hustru.

Någonstans bakom kulisserna hördes en dörr som for upp och smälldes igen. Anastasja såg upp och kved

- Men vad tar ni er till?! Varför knackar ni inte som anständigt folk?

Tunga steg hördes och köksdörren slogs upp av en skäggig och kraftigt byggd gammal karl med en pipa i mungipan, som vid åsynen av sin hustru slog ut med armarna och tjöt:

- Ana, min Ana!

Anastasja tog ett litet glädjeskutt och tjöt även hon till, så förenades de båda i en oändlig omfamning när Ivan Ivanovitj plötsligt röt:

- Bryt! Men för satan, bryt! Vad tar ni er till? Det här går för bövelen inte, vart är känslan? Vart är skådespeleriet?!

Han pekade med hela handen mot maken – sjöfararen:

- Vad är det för fjanteri du håller på med? Du har vart borta i flera år, din neslige strut! Sätt fötterna i marken ordentligt, säger jag! En gång till från början!

Så spelades scenen åter upp, men redan vid första dörrsmällen avbröt Ivanovitj igen

- Valde du kanske att blankt strunta i mina goda råd? Hit med träskor, karln är ju knappt man nog att gå så det låter ordentligt. Vi behöver träskor här!

Martinez som för tillfället inte hade några korvar att steka skjöt iväg mot omklädningsrummet efter ett par träskor.

- Stora ska dom vara! Hojtade den hemkomne sjöfararen

Snart var den raske spanjoren tillbaka med ett par lagom stora träskor åt Afanasij, vilka denne stoppade sina potatisliknande tår i.

- Klampa nu ordentligt! Sade Ivan och hötte med pekfingret.

Så spelades scenen för tredje gången, och nu stampade Afanasij så fasligt i golvet när han gick att man kunde tro att någon vilding skjöt med pistol i lokalen. Ivanovitj log brett och klappade upphetsat med händerna. När maken skulle ropa sin älskades namn bröt Ivan än en gång.

- Men för guds skull, kamrat! Du måste ju visa upp dig för publiken innan du tilltalar henne! Man skulle kunna tro att du är ny här, Bomnyzij! (vilket var skådespelarens verkliga namn)

Så spelades scenen för fjärde gången. Bomnyzij stampade i golvet så golvplanket nästan sprack, och när han väl kom in i köket gick han en runda längs kanten av scenen och gjorde till slut en utdragen piruette för att alla skulle få ta del av hela hans uppenbarelse. Ivan kunde inte sitta still utan vaggade av och an i ren förtjusning.

- Ja! Ja!

När scenen så var slutförd gav Ivanovitj en mäktig applåd åt skådespelet och skrattade så att spottet än en gång yrde i salen.

- Fantastiskt bra! Precis vad doktorn ordinerade!

Under tiden hade jag slumrat till i min stol, i väntan på att det hela skulle vara över. Även om jag verkligen inte tyckte om hur Ivan formade Min piéce, som Jag skrivit, var det ingen idé att te sig avig mot teaterchefen. Plötsligt stack den unge Semjonov fram sitt huvud från bakom soffan i Anastasja Bulgakovs kök, och blinkade finurligt åt mig, för att sedan glida tillbaka in bakom möbeln igen, med ett hemlighetsfullt litet leende på läpparna. Jag ska tala om för er, käre läsare, att det var här det hela började! Från och med denna förvirrande lilla företeelse blev det bara värre och värre! Men mer om det senare, min vän! Varken Ivan, som försökte trycka fast en liten pincené över näsroten, eller någon av de andra i auditoriumet eller på scenen verkade märka av Semjonovs fuffens. Jag smög iväg till en sittplats där jag kunde se in bakom kökssoffan, men till min stora förbryllelse var där nu helt tomt, trots att jag hållt ett noggrant öga i fall att Semjonov skulle försöka smita tillbaka ut bakom scenen.

Allt medan jag distraherats av vad som inte kunde vara annat än en hallucination, hade Ivanovitj avancerat sin repitionsdiktatur. Med sin sällsynt bombastiska bas, och ömsom med pekfingrar, ömsom med hela händer, dirigerade nu Ivan skådespelarna i vad han kallade sin berömda teori i skådespeleri. Eftersom aktörerna och aktriserna alla var en del av föreställningen, skulle alla självfallet få känna på varje scen, även om de nödvändigtvis inte var med i dem alla. Följaktligen hade ytterligare 5 par träskor hämtats in (även dem av den förtjusande spanjoren Martinez), och nu smattrade Semjonov, Bomnyzij och de andra resterande skådespelarna runt på scenen, slog då och då ut med armarna och brummade ”Ana, min Ana!” och stundom snurrade de runt i eleganta piruetter. Vid det här laget hade jag helt bortförklarat Semjonovs lilla rackartyg som en synvilla, en helt vanlig fata morgana. Att han nu dansade runt som ingenting på scenen stärkte bara min misstro till sakens förankring i verkligheten. Trots att auditoriet saknade fönster kunde man känna på sig att tiden hade flugit sin väg, och Ivan avbröt sig helt sonika i sitt anförande efter att ha sneglat på sitt fickur och basunerade

- Nu får det vara nog! Ciao bella! (notera gärna den lustiga och felaktiga användning av ordet bella, då församlingen han talade till bestod till största del av män!)

Det blev genast tumultartat när skådespelarna tog av sig sina teateranleten till plats för sina mindre graciösa vardagsminer. Damerna tjöt likt alltid i sopran om klänningar, parfym och andra essentiella skönhetsattiraljer, och herrarna knäppte upp kavajerna och samtalade högtidligt om politik och krogrundor.

Semjonov kilade fram till mig mellan bänkraderna, enbart för att skaka hand och lämna över ett litet pappersark. Utan ett ord störtade han sedan ut ur salen. Pappersarket visade sig vara ett brev, adresserat till L. Sarkarov (alltså jag!) och därpå kunde läsas:

Bäste Herr Lev Antonovitj Sarkarov!

Vi har, av en minimal fågel som med all säkerhet aldrig ljuger, informerats om att det ligger i Er beskaffenhet att vara något sånär gästvänlig! Ni ombes således att ej neka denne unge man tillträde till eran boning, eljest åtföljs er nekan av allvarliga konsekvenser! Vi ber er även att inhandla en vinflaska av sorten Kainét! Ett vin av sorten Abeliós godtages även.

Vi önskar er en trevlig vistelse i vår regi!

Ödmjuka hälsningar

Korovjev & Behemot

Jag blev alldeles röd i ansiktet, och tog mig för pannan i ren förbryllelse. Vad i hela friden kunde nu det här betyda? Jo, käre läsare, det ska ni nog bli viss om i sinom tid! Således tog jag mig ut ur teatern och begav mig hemmåt, mot min våning på Sadovajagatan, hela tiden grubblandes på de märkliga slutorden ”Vi önskar er en trevlig vistelse i vår regi!”. Regnet hade avtagit, och givit plats åt solen att skina över det somriga Petrograd, som liksom sken tillbaka i all sin färggladda ståtlighet. Liksom en utsvulten hemlös som just lagt vantarna på en liten munsbit gick jag och kastade misstänksamma blickar omkring mig, vad kunde menas med ”I vår regi!”? Jag korsade över Nevskij Prospekt, där minnet av min gamle vän Goljadkin som här tappat fattningen och trott sig sett sin dubbelgångare gladde mig och fick mig på andra tankar. I vinojparken satt två gamla gatumusikanter med fingrarna dansandes över varsin balalajka. Här bestämde jag mig för att slå mig ner, och kanske röka en pipa, till tonerna av korobelnikij, katjusha, eller något annat behagligt. Sonika tog jag upp pipa och tobak ur rockfickan, drog en tändsticka mot sidan av min snidade tändstickask, och drog några djupa bloss. De gamla musikanterna klämde i med sina spruckna basar och sjöng varchavjanka:

Men vi ska stolt och starkt resa

Arbetarklassens fana

I folkens kamp och strid

Vi friheten kan ana!

Så plötsligt tömdes parken på allt levande sånär som på de gamla trubadurerna, och fram växte Semjonov, liksom ur marken mellan gatumusikanterna som fortsatte spela på sina balalajkor, och hans tenor dånade som åskan. Den skakade marken, och fick alla fönster att slamra när de kom till refrängen:

Mot den blodiga striden

Helig och rätt

Frammåt, kamrat, frammåt!

För arbetarens rätt!

Semjonovs ögon brann, han växte till det dubbla på höjden, och hans stämma skar i mina öron. Jag tappade pipan i gräset, som fattade eld, slog händerna mot öronen och skrek i ren förtvivlan och skräck. Den nu så fasansfulle Semjonov böjde sig över mig och ryckte av mig min hatt, och i hans hand började den genast röra på sig. Bandet runt hatten virade ut sig i en svans, och snart höll Semjonov en svart katt i handen, som fräste och kastade sig med ett vigt språng upp på mitt huvud där den klöste tre blodiga streck på vardera kind, för att sedan susa ner på marken och bort mot någon skum gränd. Jag tog mod till mig, trotsade mina svaga knän och rusade så fort jag kunde över trädallén i vinojparken, men var gång jag vände blicken bakåt tycktes jag bara ha sprunigt på stället, ty där stod fortfarande Semjonov böjd över mig, med ett helvetiskt ansiktsuttryck, och fingrarna krökta som klor, stelnad i en skräckinjagande gestikulering. Ännu vrålade balalajkorna med obarmhärtig och onaturlig styrka, och i ett träd satt en korp med en trumpet, som grät förtvivlat i oktav stämma till varchavjanka, som nu smyckades med helt nya verser utav Semjonovs tordön till tenor.

I vidriga kaskader

Vrålar Orfeus ut sitt vredesmod

Döden lurar i Kaukasien

Där tusen tenorer stämmer upp i jämmersång!

Jag grät. Som jag grät! ”Snälla ni!” kved jag. ”Snälla, låt mig leva! Det är allt jag ber om! Jag ska köpa vinet, jag svär! Kainét! Abeliós!”. Så, lika plötsligt som det hade börjat, dog den ylande trumpetens toner ut, balalajkorna tystnade och Semjonov försvann ner i den avgrund han uppenbarat sig ur. Kvar satt spelmännen, som kisade förskräckt på mina blodiga kinder, och mina urgråtna ögon. Jag sprang.

Upp för trappan, fortare! Jag tog två, ibland tre steg påväg upp mot min våning. Kärringen Annusjka på våningen under mig stack ursinnit ut sitt huvud och ropade tjurigt efter mig att jag skulle springa tystare, men fan ta henne! ...Tänkte jag bara. Om hon bara visste vad jag varit med om några minuter tidigare i vinojparken! Jag slet upp dörren till min lägenhet, vilket skrämde Apollon när han satt och drack sitt eftermiddagskaffe till den grad att han spillde över bordsduken, som till råga på allt visade sig vara klädseln till mitt ack så nakna paraply!

Han stirrade ursinnit på mig och pep:

- Du har ofredat mig, och jag kräver en utförlig förklaring! Genast!

- Håll tyst! Han kan höra! Viskade jag till svar, och märkte först efteråt hur galet det lät.

- Nej, du! Här sitter man och försöker njuta av en välförtjänad café au lait, så rusar du in som en bistucken buffel och... Ja, nästan får mitt stackars hjärta att haverera!

Apollon hade ärvt en förmögenhet av sin far, men var så snål att han vägrade annat än att dela en sliten våning med mig här på sadovajagatan, och jag ska tala om för er att han faktiskt alltid är sådär högdragen och småsint! Förstår ni nu att jag inte har det lätt?

- Kila genast ner till affären och se efter om dom har något vin av sorten Kainét! Abeliós går också bra! Skynda på då! Annars vräker jag dig, din lymmel!

Apollon stålsatte sig, men gav lika kvickt upp, suckade och gick bort till dörren får att sätta på sig sina förnäma utetofflor och sin vita, rödfodrade mantel (jag skämdes hemskt var gång vi var i sällskap utomhus). Medan han var ute i det ärende jag tillskrivit honom, satt jag i soffan och bet på naglarna. Satte på en kopp te, drog för gardinerna för alla fönstren, tände levande ljus, och bad för första gången på väldigt länge till Gud. Apollon återvände just när samovaren tjöt.

- Nå, fick du tag på vinet?

- Jo då, Antonovitj. Han hade nämligen för vana att kalla mig vid mitt fadersnamn. Båda vinen hade dom. En expidit sade att de hade väntat mig, och räckte bara över flaskorna. Jag behövde inte ens betala! Här drog han fram två vackra vinflaskor med förgyllda etiketter.

Jag hade aldrig sett på maken till vinflaskor, och det hade tydligen inte Apollon heller, då han verkade finna det svårt att lämna över de utsökt ornamenterade flaskorna till mig.

- Väntar Antonovitj besök? Kanske av den kvinnliga sorten? Flöjtade antonovitj med förtjusning medan han struttade fram mot ett fönster. Han höll upp gardinen för att se efter hur vädret artade sig, och just då flög en korp förbi och kraxade ”Tiden är inne!”.

Korpen greppade med sina klor om en liten försilvrad trumpet.

Strax därefter knackade det på dörren. Apollon, som tydligen inte förstod ett dugg, utan trodde att jag väntade besök av en dam, studsade flinande in på sitt rum och drog igen dörren bakom sig. Det knackade igen, lite mer bestämt. Jag övervägde nästan att ropa

”Det är ingen hemma här! Gå du din väg! Det finns ingen Sarkarov här inne!”. Den tredje knackingen besvarade jag med att äntligen öppna dörren. I trappuppgången stod Semjonov

- Hej! Hej Herr Sarkarov! Jo, du förstår, jag tänkte att vi kunde diskutera några scener i ditt drama! Jo, jag är ledsen över att jag kommer helt oanmäld såhär, men jag tycker verkligen att vi borde talas vid. Om du orkar kan vi väl repetera mina repliker också? Vill du inte det? Kvittrade Semjonov glatt

- Herre gud... Herre gud! Var allt jag kunde få fram.

- Men hur är det fatt? Förbarmade sig Semjonov. Har ni fått sorgliga besked? Har någon nära er avlidit? Säg nu, min vän!

- Å, ni vet nog... Muttrade jag lågmält

- Ursäkta, jag hörde inte riktigt. Hursa?

- Ingenting! Ingenting alls! Skyndade jag mig. Ty vem vet vad den här förbrytaren var i stånd till.

Jag erbjöd honom ett glas vin, och till min stora lättnad applåderade Semjonov glatt åt valet av vin, och proklamerade att Kainét var en av hans favoriter. Hela tiden darrade jag som ett asplöv i min rädsla, men förvirrades även något ofantligt av Semjonovs beteende. Kunde han vara schizofren? Stackaren kanske var psykiskt sjuk, vilket hade visat sig i ett allvarligare utbrott i vinojparken. Men hur skulle man då förklara brevet, och den trumpeterande korpen?

Han var helt enkelt en hypnotisör! En trollkonstnär! Kanske var det hela bara en banbrytande show, ett offentligt skämt! Jag var helt sonika tvungen att spela med. Jag slog upp två glas vin åt oss, och lät Semjonov föra ordet.

- Till saken då! Alltså, i sjätte scenen, där jag är mitt i stridens hetta, jag är ju marinsoldat... Kanske skulle jag skjuta på riktigt med geväret då? Lösa skott då, såklart. Jag skulle väl aldrig skjuta skarpt på teatern! Semjonov skrattade ljudligt.

Jag började redan bli gruvligt berusad, trots att jag bara smakat på vinet, och jag kände mig genast manad att fråga ut Semjonov om de förskräckliga plågor jag utsatts för.

- Hördu... Du var händelsevis inte i vinojparken tidigare idag? Sluddrade jag

- Nej, det var jag verkligen inte, hurså? Varför undrar ni?

I min berusning blev jag upprörd långt innan det var passligt, så jag röt

- Och hur fan förklarar du brevet, va? Brevet som du, din usling, rent fräckt prackade på mig. Din förbannade tratt! Och som du vrålade på min i parken! Och din överjävliga katt, som rev mina kinder! Jag pekade med ena handen mot mitt ansikte, och hötte kusligt med den andra åt Semjonov.

Semjonov blev alldeles tårögd, och sade med gråtmild röst:

- Å, min käre, käre Sarkarov! Nu förstår jag precis! De är blott rövare och banditer som förorsakat dig all denna smärta. De har uppenbarligen, klipska som de är, utgett sig för att vara mig, Vladimir Ivanovitj Semjonov! Skurkar är de bara, broder. Skurkar säger jag! Allt för att skada min aktning, mitt rykte! De försöker hålla mig från skådespeleriet, Lev Sarkarov! Mitt värv, mitt kall! Det är synd om oss, broder. Ack, hur sorgligt äro ej vårat öde!

Här reste sig Semjonov och omfamnade mig, storgråtandes. Jag kunde ingenting säga, vinet hade gjort mig likgiltig, och jag grät med den arma mannen. Vi grät tillsammans, två arma män!

- Du och jag, kamrat. Vi ska hålla ihop, de ska inte komma åt oss! De ska inte få förstöra våra liv något mer!

Vi grät, och drack ur både Kainét och Abeliós. Inte förens fram mot gryningen föll vi i förtvivlad sömn, sida vid sida i soffan.

När jag vaknade stod solen redan högt på himlen, det var förvisso mitt i sommaren, så klockan kunde vara lite vad som helst. Mitt på golvet, med armarna utsträckta och benen ihop, som en korsfäst, låg Semjonov. Först tänkte jag att han nog bara var utslagen av allt vin vi druckit, men det var kusligt hur stilla han låg. Semjonov var död. Just när jag kommit underfund med detta ack så sorgliga faktum, kom Apollon sömndrucken ut ur sitt rum. Han gick sakta genom rummet, klev över liket, och gick vidare ut mot köket. I dörröppningen vände han sig om med en viktig min och konstaterade

- Du är då kapabel till precis allt!