Valet i Afghanistan - en krönika

Kvasi-demokrati göder våld och hat

Det kallas för ett meningslöst skådespel, ett gäckande med demokratin: Valet i Afghanistan, som gick av stapeln samtidigt som vårt val här i Sverige. Att förära ett folk med allmän rösträtt verkar vara bland det vackraste i världen, enligt alla de demokratiskt suveräna västerländska staterna. Ändå vägrar afghanerna att sköta sig, ändå väljer bara 40% av de röstberättigade att ta sig till valurnorna! Ändå utlovar Talibanerna minst sagt explosiva repressalier mot den fantastiska demokratins framfart i Afghanistan. Varför, frågar man sig? Är det för att afghanerna, trots omvärldens altruistiska insatser ännu ej är i stånd till självstyre? Är det för att de är terrorister hela bunten, eller helt enkelt för att de är ”dumma Araber”? Låt oss klargöra vissa fakta: President Hamid Karzai har disponerat över makten allt sedan han handplockades utav Bush-administrationen år 2004. Sedan dess har flera parlamentsval ägt rum, men Hamid Karzai sitter som fastgjuten. Vid varje val har misstanken varit, icke obefogat, hög om valfusk till Hamid Karzais fördel. Allt det här samtidigt som det heliga kriget mot talibanerna eskalerar. Man begär alltså att befolkningen i världens näst fattigaste, och näst minst utvecklade land, som dessutom befinner sig i krig, ska finna sig i en påtvingad kvasi-demokrati och släpa sig iväg till vallokalerna för att rösta, i ett val där siffrorna ändå förvanskas till den sittande regimens fördel! Jag menar, man måste vara dum för att inte förstå hur dåraktigt förnedrande det är mot det afghanska folket. Det är väl självklart att väldigt få verkligen röstar, det är väl självklart att det fifflas med rösträkningen, och det är väl självklart att våld och orolighet uppstår i ett land som Afghanistan, som år ut och år in levt under ockupation, misär, fattigdom och inbördes stridigheter. Har det aldrig slagit oss västfolk, att låta klossen glida ner i sitt rätta hål, istället för att med all vår kraft försöka trycka ner den i det runda hålet, tills kanterna går av och jämnas ut?

Är det inte dags att ge freden en chans? Är det inte dags att pröva pennan, ordets, och den hjälpande handens makt, istället för svärdets? Är det inte dags att afghanerna hjälps att själva gå emot ett självstyre, istället för att tvingas? Afghanistan rymmer ett enormt kulturarv, med sina rötter i det antika Persien, som kommer att gå förlorat om västvärlden inte slutar upp med att klä ett helt folk i tvångströjor för att sedan begära av dem att röra på armarna. Det är dags för den muslimska världen att rentvå sitt namn, och stå upp mot sin pseudo-välgörare. Det är även dags för västvärlden att vakna upp ur sin mani, och sänka sina vapen. Det är dags att avveckla de många kärnvapenbaser, som blott kuvar jordens befolkning, och tynger våra samveten. Jag står fast i min totala övertygelse att man inte skipar rättvisa eller fred med vapen. Således står jag även fast i övertygelsen att vi bör ta hem våra trupper ifrån Afghanistan. Inte för att lämna fältet fritt för talibanerna att återta makten med sin förlegade människosyn, utan för att ge plats åt det verkligt läkande, det verkligt hjälpande. Låt oss bygga skolor, låt oss bygga härbärgen! Låt oss åter bygga där, där livet jämnats med marken av bomber och artilleri. Låt oss fokusera på det som lyfter folkets röst, istället för att fördöma den. Fred och demokrati är inget som kan tvingas fram, det måste födas ur folkets inbördes solidaritet!