"Låtom oss dricka, för Bacchus!" skrålade kanske någon esoterisk, romersk donna för 2000 år sedan, varefter hon med en sällsam min förde vinbägaren till munnen, vilken således utan hesitation erfordrade omedelbar påfyllning. Med all sannolikhet befann sig vår donna på en romersk backanal, en fyllefest upphöljd i mystik, någon het augustiafton åt vilken den mediterrana solen skänkt sitt allra dyrbaraste sken. Samme Bacchus, fast nämnd vid ett annat namn, kan återfinnas i det som nu är Irak, där den store Alexander bejakade sin spegelbild i de Babyloniska fontänerna, och kanske smakade han med ett krökt leende över läpparna på sin (enligt honom själv) gudomliga motsvarighet och epitet ”Dionysos”, efter att alldeles nyligen ha annekterat staden med de hängande trädgårdarna, förkunnande sig själv som enväldig härskare över detta ”tusen och en natt”-rike. Kanske förbannades vår gud Dionysos utav greken Ikarius, när hans herdar i berusningens ursinne och dessutom på sin premiärfylla, tog livet av den arme stackaren. Han ville ju bara bjuda på lite vin! Fler exempel kan yrkas, men det är redan övertydligt vad det är för en olymp vi har att göra med: en veritabel festprisse, och en omåttlig alkoholist! Än bär han skägg, än går han i sin sprudlande ungdom, än framställs han som ett litet barn, som trots sin ringa ålder agerar toastmaster och fyller på folkets bottenlösa vinbägare.
Myten om Dionysos beskriver en gud, vars öde skiljer sig litet från de andra olympierna. Dionysos är nämligen en halvgud, frukten av Zeus många kärleksaffärer på jorden. Han är son till en dödlig, Semele: dotter till Cadmus, kungen av Thebes. Vänsterprasslet uppdagades av Zeus fru, Hera, när Semele ännu var gravid med Dionysos, och som för att hämnas steg Hera ned på jorden i förklädnaden av en gammal surkäring, med mål att anstifta tvivel i Semeles sinne. Hera lyckades sedermera beveka Semele, som började misstro Zeus, och det faktum att Zeus var far till Dionysos. Förtretad begärde hon att Zeus själv skulle uppenbara sig i sin gudomlighet inför henne, något han efter många om och men gick med på. Dessvärre kan en dödlig, enligt de gamla grekerna, inte betrakta en gud utan att mista livet. Så när Zeus steg ner, åskviggen i hand och allt, föll Semele ihop vid hans fötter. Viss om barnets gudomliga värde räddade han den lille Dionysos, genom att sy in den lille krabaten i sitt lår! Senare ”föddes” den nu fullvuxne Dionysos ur Zeus lår, uppe på toppen av berget Pamnos.
Zeus lät honom till en början tituleras fruktbarhetens gud, men alkoholismens annalkande manifestation i jordelivet krävde tydligen en alldeles egen företrädare. Således utnämndes vår Dionysos till vinets gud, och fick dessutom den stora äran att plantera den allra första vinrankan på jorden. Vinrankan slog igenom med monumental kraft bland människorna när man, möjligtvis av en slump, observerade den kraft som frigörs när man låter druvorna ruttna i en tunna; därav den berömda vindrycken! Dionysos sägs även besitta en sällsam skönhet, och en särdragen kvinnlighet. Förutom Dionysos kallades han även av grekerna för Bacchus, vilket för oss vidare in i den romerska mytologin. Bacchus var nämligen vad man i Rom valde att kalla sin vingud. Bacchus lät sig inte förändras av flytten till Rom, utan förblev ungefär exakt densamme fram till strax före Renässansens intåg i Italien. Plötsligt verkade det hemskt festligt att framställa vinguden som ett litet gossebarn med flaskan i hand. Ohyggligheten, men även komiken, i denna gudabild görs tydlig i Guido Renis målning Bacchus, där det lilla bacchusbarnet med tom blick glupar i sig vin rakt ur karaffen, stödjandes sin typiskt babyfeta arm på en vintunna, på samma gång slåendes en, med tanke på det stora vätskeintaget, välbehövlig drill. Sådan var han, gudarnas egen suput!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar