Brev till revolutionen

Garden är nere

och jag förlöser urskuldande min trolöshet

emot oändligheten

i hopp om eko//

rymdorgasmer i mitt öra

att gallra fram ur sorlet av dementier

som rycker kryckorna från den vanförde

För att se efter

om mirakel även |drabbar!| de förrådda

Faller som en lucifer

de blåslagna benen viker sig som kuvert

Nåd!

Tårar upprätthåller våldsmonopolet

Nåd!

Fingrar kröks kring likgiltigheten

Nåd! Nåd! Nå-å-åd!

men jag är för upptagen

med mitt evangeliska bedrägeri

för att höra hur Hon kvider

förtränger, minutiöst,

formlösheten i min metamorfos

Blundar

Sparkar hårt

Så, säg det!

vad är ett liv utan undergivelse?

blott ett prydligt suicid

Så, hejda mig!

Innan det är för sent

Innan hatet

tar över

där viljan en gång tog vid

Raseri

Raseri

Känner

Att jag likväl kunde ha dött igår

med sörjiga ögonlock

flottiga hårtestar dansandes över skulten

i smältdegeln

med antiseptiska banaliteter på läpparna

att rena denna amorterade tiderymd//

med en sliten gammal banjo

att ackompanjera raseriet

som skymtas i stroboskopljusets frenesi

i illa utmejslade portioner

med en long island fastväxt vid underläppen

florerar raseriet

ramlar

famlar förtvivlat fram över dansgolvet

växelmynten rasslar som kedjor i fickan

ångesten perforeras

andas in vid bardisken

där raseriet förstulet böjer fakticiteter

efter behag//

från taket dinglar förödmjukelsen förpliktigat

dess opersonlighet sätter världen i trans

på propert vis!

anstiftar tomma anklagelser

kletar skam med läppstift

målar skuld med skrävel

känner

att jag kan dö idag

för att äntligen kunna ge raseriet

ett egalt uttryck

i sitt vanställda anlete

Gränsen går här, ty jag har bestämt så!

Ett poem om ungdom

Livsgnistan i din bukvrängning

Det är!

den där bittert ljumma livsgnistan

som får mig att jubla

över din normativa upprorsetik

Ty även om du sitter fastkilad i rännstenen

och jag står böjd över ditt obotliga konvalescentklot

Viskar Edera bävande regurgitationer

och entropiska rosslingar

om en plåga

under vilken stilepokerna rämnar

Lämnar!

ett håglöst anarkomönster

För vår samtid att decimera

För Han att demonstrativt knäppa upp kavajen

fläka ut den flottiga bringan

och låta höra ett smackande

Smattrande!

"gränsen går här, ty jag har bestämt så!"

du bemöter med cynisk precision:

"Vad får det lov att vara?",

Presenterar dina sönderskurna handleder,

Förtiger tragiken i din normativa upprorsetik

Och ler förbittrat.

Bluffen är synad

Han knäpper kavajen

någon annan får ta din oskuld inatt