En eloge till allas vår fyllehund Bacchus

"Låtom oss dricka, för Bacchus!" skrålade kanske någon esoterisk, romersk donna för 2000 år sedan, varefter hon med en sällsam min förde vinbägaren till munnen, vilken således utan hesitation erfordrade omedelbar påfyllning. Med all sannolikhet befann sig vår donna på en romersk backanal, en fyllefest upphöljd i mystik, någon het augustiafton åt vilken den mediterrana solen skänkt sitt allra dyrbaraste sken. Samme Bacchus, fast nämnd vid ett annat namn, kan återfinnas i det som nu är Irak, där den store Alexander bejakade sin spegelbild i de Babyloniska fontänerna, och kanske smakade han med ett krökt leende över läpparna på sin (enligt honom själv) gudomliga motsvarighet och epitet ”Dionysos”, efter att alldeles nyligen ha annekterat staden med de hängande trädgårdarna, förkunnande sig själv som enväldig härskare över detta ”tusen och en natt”-rike. Kanske förbannades vår gud Dionysos utav greken Ikarius, när hans herdar i berusningens ursinne och dessutom på sin premiärfylla, tog livet av den arme stackaren. Han ville ju bara bjuda på lite vin! Fler exempel kan yrkas, men det är redan övertydligt vad det är för en olymp vi har att göra med: en veritabel festprisse, och en omåttlig alkoholist! Än bär han skägg, än går han i sin sprudlande ungdom, än framställs han som ett litet barn, som trots sin ringa ålder agerar toastmaster och fyller på folkets bottenlösa vinbägare.

Myten om Dionysos beskriver en gud, vars öde skiljer sig litet från de andra olympierna. Dionysos är nämligen en halvgud, frukten av Zeus många kärleksaffärer på jorden. Han är son till en dödlig, Semele: dotter till Cadmus, kungen av Thebes. Vänsterprasslet uppdagades av Zeus fru, Hera, när Semele ännu var gravid med Dionysos, och som för att hämnas steg Hera ned på jorden i förklädnaden av en gammal surkäring, med mål att anstifta tvivel i Semeles sinne. Hera lyckades sedermera beveka Semele, som började misstro Zeus, och det faktum att Zeus var far till Dionysos. Förtretad begärde hon att Zeus själv skulle uppenbara sig i sin gudomlighet inför henne, något han efter många om och men gick med på. Dessvärre kan en dödlig, enligt de gamla grekerna, inte betrakta en gud utan att mista livet. Så när Zeus steg ner, åskviggen i hand och allt, föll Semele ihop vid hans fötter. Viss om barnets gudomliga värde räddade han den lille Dionysos, genom att sy in den lille krabaten i sitt lår! Senare ”föddes” den nu fullvuxne Dionysos ur Zeus lår, uppe på toppen av berget Pamnos.

Zeus lät honom till en början tituleras fruktbarhetens gud, men alkoholismens annalkande manifestation i jordelivet krävde tydligen en alldeles egen företrädare. Således utnämndes vår Dionysos till vinets gud, och fick dessutom den stora äran att plantera den allra första vinrankan på jorden. Vinrankan slog igenom med monumental kraft bland människorna när man, möjligtvis av en slump, observerade den kraft som frigörs när man låter druvorna ruttna i en tunna; därav den berömda vindrycken! Dionysos sägs även besitta en sällsam skönhet, och en särdragen kvinnlighet. Förutom Dionysos kallades han även av grekerna för Bacchus, vilket för oss vidare in i den romerska mytologin. Bacchus var nämligen vad man i Rom valde att kalla sin vingud. Bacchus lät sig inte förändras av flytten till Rom, utan förblev ungefär exakt densamme fram till strax före Renässansens intåg i Italien. Plötsligt verkade det hemskt festligt att framställa vinguden som ett litet gossebarn med flaskan i hand. Ohyggligheten, men även komiken, i denna gudabild görs tydlig i Guido Renis målning Bacchus, där det lilla bacchusbarnet med tom blick glupar i sig vin rakt ur karaffen, stödjandes sin typiskt babyfeta arm på en vintunna, på samma gång slåendes en, med tanke på det stora vätskeintaget, välbehövlig drill. Sådan var han, gudarnas egen suput!

Valet i Afghanistan - en krönika

Kvasi-demokrati göder våld och hat

Det kallas för ett meningslöst skådespel, ett gäckande med demokratin: Valet i Afghanistan, som gick av stapeln samtidigt som vårt val här i Sverige. Att förära ett folk med allmän rösträtt verkar vara bland det vackraste i världen, enligt alla de demokratiskt suveräna västerländska staterna. Ändå vägrar afghanerna att sköta sig, ändå väljer bara 40% av de röstberättigade att ta sig till valurnorna! Ändå utlovar Talibanerna minst sagt explosiva repressalier mot den fantastiska demokratins framfart i Afghanistan. Varför, frågar man sig? Är det för att afghanerna, trots omvärldens altruistiska insatser ännu ej är i stånd till självstyre? Är det för att de är terrorister hela bunten, eller helt enkelt för att de är ”dumma Araber”? Låt oss klargöra vissa fakta: President Hamid Karzai har disponerat över makten allt sedan han handplockades utav Bush-administrationen år 2004. Sedan dess har flera parlamentsval ägt rum, men Hamid Karzai sitter som fastgjuten. Vid varje val har misstanken varit, icke obefogat, hög om valfusk till Hamid Karzais fördel. Allt det här samtidigt som det heliga kriget mot talibanerna eskalerar. Man begär alltså att befolkningen i världens näst fattigaste, och näst minst utvecklade land, som dessutom befinner sig i krig, ska finna sig i en påtvingad kvasi-demokrati och släpa sig iväg till vallokalerna för att rösta, i ett val där siffrorna ändå förvanskas till den sittande regimens fördel! Jag menar, man måste vara dum för att inte förstå hur dåraktigt förnedrande det är mot det afghanska folket. Det är väl självklart att väldigt få verkligen röstar, det är väl självklart att det fifflas med rösträkningen, och det är väl självklart att våld och orolighet uppstår i ett land som Afghanistan, som år ut och år in levt under ockupation, misär, fattigdom och inbördes stridigheter. Har det aldrig slagit oss västfolk, att låta klossen glida ner i sitt rätta hål, istället för att med all vår kraft försöka trycka ner den i det runda hålet, tills kanterna går av och jämnas ut?

Är det inte dags att ge freden en chans? Är det inte dags att pröva pennan, ordets, och den hjälpande handens makt, istället för svärdets? Är det inte dags att afghanerna hjälps att själva gå emot ett självstyre, istället för att tvingas? Afghanistan rymmer ett enormt kulturarv, med sina rötter i det antika Persien, som kommer att gå förlorat om västvärlden inte slutar upp med att klä ett helt folk i tvångströjor för att sedan begära av dem att röra på armarna. Det är dags för den muslimska världen att rentvå sitt namn, och stå upp mot sin pseudo-välgörare. Det är även dags för västvärlden att vakna upp ur sin mani, och sänka sina vapen. Det är dags att avveckla de många kärnvapenbaser, som blott kuvar jordens befolkning, och tynger våra samveten. Jag står fast i min totala övertygelse att man inte skipar rättvisa eller fred med vapen. Således står jag även fast i övertygelsen att vi bör ta hem våra trupper ifrån Afghanistan. Inte för att lämna fältet fritt för talibanerna att återta makten med sin förlegade människosyn, utan för att ge plats åt det verkligt läkande, det verkligt hjälpande. Låt oss bygga skolor, låt oss bygga härbärgen! Låt oss åter bygga där, där livet jämnats med marken av bomber och artilleri. Låt oss fokusera på det som lyfter folkets röst, istället för att fördöma den. Fred och demokrati är inget som kan tvingas fram, det måste födas ur folkets inbördes solidaritet!