Ang. den franska- industriella- och den amerikanska revolutionen.

...Den främsta slutsatsen jag kan och vill dra utifrån dessa tre revolutioner är att de tillsammans banade väg för vår tids djupa förankring i det kapitalistiska systemet. Den franska revolutionen gav bourgeoisien ett för hela samhället vådligt tolkningsföreträde vad gäller statsmakt, nationalekonomi och lagstiftning. Den industriella revolutionen beredde bourgeoisien med medel och verktyg att centralisera egendomsförhållanden på sätt som var och är precis lika skadliga som de som rådde under den feodala medeltiden. Den amerikanska revolutionen, och likaledes det amerikanska inbördeskriget, beredde kapitalismen med ett hårdnackat näste, ett mecka. De tre revolutionernas bittra återbäring gestaltas av en individualistisk princip som kom att tillfredsställa blott toppskiktets klassintresse vilket tillförde ekonomiska incitament av idépolitisk natur åt varje sakpolitisk fråga. Borgerskapet kullkastade en härskarklass, men upphöjde som paradoxal följd sig själva till despoter över samhällslekamens nya såriga utväxt, proletariatet. Detta varken var eller är ett för borgarklassen medvetet förtryck. Det är blott en nedärvd verklighetsuppfattning, och en nedvärd bild av kapitalet som högsta övergripande prioritet och frälsare. Kapitalismen är ett maskineri av gnisslande mekanik, stånkande motorik och av svart rök bolmande fyrtorn svepandes sitt källarkalla lysrörsljus över land och hav på jakt efter berg att bryta, efter skog att förverka, efter liv att förbruka...

Nu skulle planerna realiseras, den lumpna lögnen införlivas. Det luktade klor och kallsvett då han tryckte sig emot stengolvet. Hörde du? Det låter som om kyrkoklockorna ringer till bröllop. Kvasten sopar rent från all rörelse och geist i den rekangulära kvarn som skiljer de dömdas bås åt. Batongen glimmar, och dunsar mjukt och ledigt emot portvaktens lår. Andetag, andetagen. De andas så ofelbart, de dödsdömda. Lavetten hägrar som den fixerade, tillrättavisande försummelsens enda motstycke. Vad gör man inte för ett kok stryk, när smällarna är det enda som förnimmer om en dynamisk tillvaro? Vem är det som gifter sig? Är det kommendören på sektor fyra? Nä fan, han har permission ikväll. Det är oräkneliga britsvändningar och en oundviklig, erkänd despotism som viger sig med varje signifikativ bräcklighet i partituret. Bryter huvudet av noterna och spelar på en falsk kvint över vemodets sockel. Sorl, en obegriplig sörja.

Ett ändlöst tingeltangel av ränder och solkatter. Löser upp dimman, och blottar hornen på den best, som envisas med att dra ut på själamordet. Länkarna glimmar i natten, och det utstämplade födelseattestet kastar en skugga över den lealösa bringan, det slocknade hjärtat, som ännu tycks finna tröst i sin egen prekära situation. Livet är oantastligt när det buras in. Ty man försvarar domslutet med tänder och klor, man försvarar rätten att förvägra sin nästa rätt. Den fördolda autokratins dogm, och mantrat som följer därefter, tycks beskriva hämnden

som en offentlig njutning, och en betryggande institutionaliseringsmetodik. Han har lämnat ett testamente av blod, svett och tårar på stengolvet. Den sista återbäringen sipprar ut emellan kvadraternas skiljelinjer, och strängarna brister i stråkens ohartsade angrepp. En sista antydan till förtröstan glimmar förbi i grämelsen, innan det polisiella högmodet kör näven rakt ner i halsgropen.

Avlad att dö, förpassad till ett liv i underkastelse. Underrättad om att det enda han någonsin förväntas tillskansa sig, är sin egen fribiljett till döden.

Att få dö

Nu bryter jag mot stillsamheten

som katalogiserat

Arkiverat!

min beslutsamhet

och min målmedvetna ångest

Nu!

River jag upp illusionen

och konsekvensen smakar av krut och högmod

Nu!

Bränner jag mina teser på ställningstagandets altare

och tvingar mig själv in i den underbara tystnaden

Äntligen fri! Fri, från det metalliska surr

som kräks i kör över mig varje natt

bryter mot vanföreställningen

att kaoset skulle vara oönskat

slår mig oundgänglig inför lidandet

tar farväl av horhusen som tornat upp sig

över min plånbok

liksom fången krossar tankarna mot cellens kub

hoppfullt vägandes det statiska livet emot klockans rytm

skall också jag finna tröst

i den enda frihet som kvarstår

friheten att få dö.