Så tog han av henne kläderna.
Det var lite som att skala en apelsin, tyckte han.
En bit i taget, och man är inte färdig för än allting är av.
Fast skillnaden var väl kanske, att apelsiner inte skriker.
Hon hade slutat skrika nu.
Alldeles tyst i blicken, och bröstkorgen knyckte och krängde
av de våldsamma, utnötta snyftningarna.
Hon var vacker, tyckte han.
Det var en vacker kropp, tyckte han.
- Du är vackrare än allt
Tänkte han när han vräkte sig över henne med alla sina stinkande begär.
Ett bedövat skrik
Den smutsiga handflatan tryckte mot läpparna.
Ett bedövat skrik innan akten fullbordades.
Hon var ju så vacker, tyckte han.
Mannen knäppte sina byxor. Fyra knappar, fjärde hålet i livremmen
och någonstans inuti henne vaknade någonting.
Någonting brännande, stickande, hatande, äcklande rusade uppåt genom bröstkorgen
och när hon kräktes fick hon för ett ögonblick glömma vem hon var och vart hon var.
Ett offer.
En svaghet.
Ett blottande och hånande och stympande av allt det man lärt sig gömma undan
som människa bland människor.
Åh, hur blickarna skulle skära och tälja.
Han är ännu snuvig av upphetsningen.
Hon är ännu och för alltid snuvig av gråt.
Han hjälper henne på med kläderna igen.
Hon låter sig hjälpas.
Innan han är färdig -
Precis innan han är färdig,
lyfter han sakta handen
och stryker med handens utsida hennes kind.
Den bränner och sticker och hatar och äcklar så väldigt
att hon länge därefter känner beröringens vidriga efterdyningar när hon blundar
