Den här korta essän var tydligen ämnad bestå i utgjutelser angående ens tankar och åsikter om operan, såväl som musikalen, som kulturfenomen. Då jag ej har några passionerade känslor att uttrycka i ämnet, tänker jag härledes gå lite mer pragmatiskt till väga. Därav följer en kort, småsint kulturanalys! Eller tja, snarare två; en för den alltjämt föråldrade operan, och en för den kortlivade musikalen!
Under slutet av 1500-talet begynnte man i Europa, då främst i Italien och Frankrike, spåna på en ny form utav underhållning för koketta damer och svulstiga herrar att nöjsamt fördriva tiden med. Underskön, orkestral musik och sång, avlades med romantiska intriger, till bristningsgränsen fyllda med nödställda damer och poetiskt jovialiska hjältedåd. Inte undra på att nobla proprietärer kom susandes i sina guldpläterade hästdroskor för att skåda detta underverk av sprudlande romantik och konstnärlighet! Stod man utan valuta att ta sig in fick man dessvärre aldrig se insidan av operasalarna (även om man nu hade arbetat ihop tillräckligt med pengar, nekades man nog ändå inträde, på grund av sin utarmade uppsyn). Således utvecklades operan till ett adligt nöje, vilket ävenledes skulle komma att bli dess förfall. Ty med industrialiseringen kom en allt bredare mellanklass, när smått förmögna bönder och godsägare började haja kapitalismens galopp (här bör ej den evigt slavande arbetarklassens födelse förglömmas!). Detta ledde även till en något bredare medvetenhet, till operans förtret. Ty operan har i alla tider (enligt min trångsynthet) präglats av en avsaknad på satiriska element. Detta är en mycket viktig ingrediens i vad som får ett kulturellt utskott att överleva. Befolkningen kräver ett samhälleligt engagemang i kulturen, och ofta är det just i samklang med kulturen, som en förändring eller revolution tar sitt fäste. Således har operan inte klarat tidens prövning, då, så att säga, samhällsutvecklingsmässigt ineffektiva kulturapparitioner sollats bort. Just att operan saknar en satirisk krydda är självklart, då den både framställts, och åtnjutits utav den samhällsklass som annars är just satirens ändamål.
Musikalens förfall månne man, trots klara likheter med operan, betrakta på ett annorlunda sätt, och den är även långt svårare att analysera. Kanske var den helt enkelt bara inte gynnsam för kulturindustrin? Kanske är det just kulturens industrialisering som lagt krokben för musikalen? Musikalen lider även den av ett underskott utav satir. Samhällskritik må skymtas bakom kulisserna, men den är ofta prosaisk och beskedlig. Man kan med säkerhet säga att musikalen var framgångsrik under de första decennierna av sin ”verksamhet”, och man kan med samma säkerhet påstå att den dog ut i samband med den ”nya kulturen”, ”nöjeskulturen”, som blott tycks plagiera sin egen likgiltighet om och om igen. Ty idag tycks total nonchalering och negligering utav socialt och samhälleligt engagemang vara idealet i den kultur som industrierna pumpar ut. Detta, förståeligt nog, för att maximera målgruppsbredden, och således maximera profiten. Kanske var musikalen för svärmisk för att överleva utvecklingen? Jag tvekar ej att ålägga mig åsikten att denna kulturella (och globala) utveckligen blott bådar sin egen inflation. Och vari denna pengajakt som musikalen lämnades åt gamarna, kan inte med säkerhet urskiljas. Man hinner bevisligen inte springa särkilt långt, när kapitalets rovdjur är en i hälarna!
